TILL EN BOFINK I SITONIA

 TILL EN BOFINK I SITONIA

 

De lata dagarna i Sitonia

en grekisk halvö uti Medelhavet.

Vi sökte skugga under pinjens grenar
när solen stekte alltför vasst på sanden.

En grekisk bofink sjöng en välkänd visa,

som vi förknippar med en vår i norden;

och koltrastsången i cypressens topp
var lika svensk som över vitsippsbacken.

Är vi måhända greker - inte svenskar?

Har vi gått vilse bakom våra gränser?

Är våra sånger av en jordisk härkomst
och ej av öar, kallade nationer?

De lata dagarna i Sitonia

gav oss en visshet om att så är fallet;

att åtskillnad är lögn; gemenskap råder.

- Och det var bofinken som angav tonen.

Stefan Demert

TORNUGGLAN

 

TORNUGGLAN

 

Nu har den lämnat vårt land.

Den sista tornugglan.

 

Det ligger kvar några dun.

Det blåser några dun över söderslätten.        

 

Men var skulle en tornuggla
bo i ett land utan torn.

 

Inte bland gatstenarna.

Inte i sparvsnåren.

 

Därifrån finns ingen överblick
över mer än smulorna på marken.

Över mer än mull och rötter
och gamla fotavtryck.

 

Eftersom få visste att den fanns
är den inte saknad.

Därför inte sörjd.

 

Inte sörjer gräset
en stjärnas död.

 

Men vinden.

Vinden sörjer
varje bortvänd vinge.

Varje okläckt ägg.

Och blåser ordet saknad
in bland loft
och gråa bjälkar.

Stefan Demert

TORP UNDER UPPSIKT

 

TORP UNDER UPPSIKT - Stensängen

 

 

Äpplena
kryper tunga fram på grenarna.

Undrar: hur blir vi mottagna i år?

Blir vi nerplockade
eller får vi falla själva?

Det beror på
om det är äppelfolk som hyr torpet.

De stora askarna skuggar de små fruktträden.

Linden vaktar lilla huset. Eken det stora.

Här kan ingenting ont ske.

Armador av amiralfjärilar och påfågelögon
håller luftrummet under uppsikt.

Och med vidare vy patrullerar tornsvalorna.

I vitklövern samlar bina sötma
till kantinerna. Och getingarna
är färdiga med de grå fästningssystemen.

Arméer av myror exercerar.

Här slipper ingen över farstubron

Och här finns de mest sövande dofter.

De nuvarande hyresgästerna
är bara en sort tillfälligheter.

De målar husen och kittar fönster.

De gräver och räfsar
och bär på kaffebrickor.

De kommer och far och kommer igen.

Vi har glömt deras utseenden.

 

Den ende omisskännlige är sotaren
som dyker upp då och då.

Han rensar för ny eld
och bär aska ur rummen.

Stefan Demert

TVÄTT

 

TVÄTT

 

När han återvände från brevlådan
och försökte bläddra
i den av regnet nerblötta 
morgontidningen 
föll gårdagen sönder i remsor.

Händelser - redan innan
omöjliga att förstå -
upplöstes nu i hans händer,
flöt ihop inför hans ögon,
kladdade ner hans fingrar.

Gamla nyheter klibbade vid varann.
Han såg på det nyss skedda
i det första stadiet
av förmultning, och tänkte: 
(där han stod vid handfatet)

Så här borde varje ny dag börja.
Med att man tvättar av sig gårdagen.

Stefan Demert

TÄRNINGARNA

 

TÄRNINGARNA

Han spelar med två tärningar.
En är svart med vita prickar.
En är vit med svarta prickar.
Han spelar ut de båda tärningarna 
och antecknar summorna.

Inför det avslutande spelet
tar han de båda tärningarna,
kupar händerna kring dem
och skakar dem så våldsamt
att endast ett damm
faller ur hans händer.
I vilket det är omöjligt att avläsa
vad som var svart och vad som var vitt.

En vind skingrar dammet, och han känner
en stor trötthet komma smygande.
Han lägger ifrån sig pennan, 
utan att avsluta summeringen
- och somnar.

Medan han sover sås två frön
i hans händer, och när han efter 
en lång natts djup sömn vaknar 
har han åter en tärning
i vardera handen.

En svart och en vit.
Han kastar dem ifrån sig 
som för att bli av med dem.
Men det är för sent;
ett nytt spel har börjat,
och han kan inte låta bli att se efter 
vad tärningarna visar.

Han tar pennan och antecknar,
spelet går vidare.

Stefan Demert

UTFODRING I INSJÖ

 

UTFODRING I INSJÖ

Mörtarna vid bryggan
bestämmer sig småningom
för att åtminstone nosa
på mina baguettesmulor
från den kvarblivna kanten
efter gårdagskvällens grillning.

Men ännu är någonting fel.                    

 

Jag avlägsnar den sega frasytan
och börjar rulla kulor av innanmätet.

De sjunker snabbt men är begärliga.

Snart kokar vattnet av mörtar i alla storlekar.
Rödfenelyster och bukblänk!

Äntligen kontakt. Brödet krymper i min hand,

Hallå vi måste omforma brödet. Ta bort kanterna.

Födan vi har att erbjuda varandra
måste bli tillgänglig.
Vi har inte förstått det vi ska förstå.

Vi fortsätter att göra oss osynliga,

ruvande i bottenmörkret,
väntande att någon ska ge av sitt bröd.

Så att vi själva vågar ge, så att vi själva
vågar stiga uppåt och visa oss vid ytan.

Jag går stigen upp från bryggan. Tomhänt.
Bakom mig tycks vassen viska:

När vintern kommer är isen redan bruten.

Stefan Demert