ETT LYSANDE SKEPP

ETT LYSANDE SKEPP

Ett lysande skepp seglade en gång ut
i förlig vind med alla segel satta.
Starka ljumma vindar förde skeppet framåt
genom ljusa dagar och stjärnklara nätter.
Det lysande skeppet skrämde befolkningen
i ytterskärgården; larm gick inåt land,
och snart styrde svarta, tungt bestyckade skepp
ut från fastlandet.
Som gamar cirklade de mörka skeppen
kring det ljusa.
När de inte kunde utforska det 

– med sin begränsade fattningsförmåga -
valde de att skjuta skeppet i sank. 

Vraket vilar nu på bottnen genomflutet
av strömmar och glosögda fiskar.
Hård korall kapslar in det men glimtvis
lyser ännu de vita seglen igenom.
Dykare tar sig ner med kameror och lampor;
ljuskäglor sveper över skrovet, sökande,
letande sig in i skeppets innandömen.
Ibland återkastas ljuset av ett guldmynt,
och dykaren simmar med det mot ytan 

– för att fråntas det av Myndigheterna,
som katalogiserar och gömmer det i mörka valv.
Oåtkomliga för alla. Men dykarnas antal ökar,
och snart förmår inga valv dölja de skatter
som lyfts ur djupen.
Våra ägodelar ska komma oss till del. 

Stefan Demert

ETT SLAGS FOLK

ETT SLAGS FOLK

Jag tillhör ett utdöende folkslag.
De förvirrade.
Snart är vi inte många kvar.
Runt omkring oss växer skarorna av målinriktade,
de som knappar in sig på Internet.
De som grundar sina liv på fakta.
De som har fullt klart för sig …
Vi, de förvirrade, irrar i gränderna och försöker
komma ihåg våra portkoder och personnummer.
Eller så sitter vi i släckta rum, som siluetter
- vi ingår tyst i möblemanget.

Vi vågar knappt lyfta blicken mot stjärnorna där ute.

Vi har inte läst de rätta populärvetenskapliga tidskrifterna.
Vi vill att de små prickarna ska vara fönster i guds hus.
Och att där väntar änglarna på oss.
Men vi är ett utdöende folkslag.
Framtiden har för länge sen passerat oss
med flygande fanor och klingande dataspel.

Vi, en spillra, de förvirrade, sitter långt från allfarvägen
vid en falnande eld i skogen.
Våra redskap är primitiva.

Våra tankar är enkla.

Vårt språk är obegripligt för utomstående.

Våra kläder är ur mode.

Det enda som håller oss vid liv är vår förvirring.

Vi skickar den mellan oss som en vinflaska.
Medan bergen runt om klyvs för vägar
och Jordens blod koagulerar
till plastbestick.

Stefan Demert

EXIL

EXIL 

Jag är en författare i exil.
Det land jag lämnade
vill jag inte minnas.
Mitt nya lands gränser
har jag ännu inte instuderat. 

Men det är mindre viktigt.

Det viktiga är att mitt nya land 

inte känner till 

mina gränser. 

Jag är en människa i exil.
Det land jag lämnade minns jag inte.
Mitt nya lands gränser och lagar
får jag mig stundligen påpekade.

Men det är mindre viktigt. 

Det viktiga är att mitt nya land

får ta del av 

min gränslöshet.

Stefan Demert

EXIT

EXIT

 

Det är som allting har gått i stå.
Det är en underlig vaka.
Den gröna skylten med Exit på
är släckt sen lång tid tillbaka.

Det råder mörker kring alla bord
och ingenstans ser man gäster,
och överallt ligger strödda ord
och nötta fraser och gester.

Nu finns det ingen som "påstår att"
och som orerar och skriker.
Det faller stilla en ordlös natt
som skingrar alla repliker. 

Det är som allting har tagit rast,
det är som något har farit.
En gammal gumma går kring med kvast
och sopar upp allt som varit. 

Ett litet barn med ett litet ljus
har hämtat alla där inne.
De har försvunnit på gångens grus
som ett förklingande minne. 

Det är ej gryning. Det är ej sent.
Det är en underlig vaka.
Men gumman städar och sopar rent
tills alla kommer tillbaka. 

Stefan Demert

EXTRANUMMER

EXTRANUMMER

Jag bugar mig djupt emot salen
och tackar och tar sen betalt.
Det här är den stora finalen
och det extranummer jag valt.

Det är dags nu att stänga butiken
och packa ihop och dra bort;
det driver in isar i viken
och dagen är kylig och kort.

Och tiden är knapp och vi hinner
nog inte att göra nåt mer;

i gavlar och knutar det brinner
och det närmar sig våra kvarter.

Jag vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn.
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten närmar sig byn.

Nej kommer hon borta på vägen
låt fönsterna fyllas av ljus;
Då vet hon var Du är belägen,
då hittar hon lätt till ditt hus.

Hör, vindarna börjar att vina
och vrenskas med vågor och land.
Vi söker kristallen den fina,
men vindarna sår i vår hand.

Jag gnolar på sista refrängen
i tider av gissel och ok
och lägger en blomma från ängen
i klokhetens ABC-bok

och vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn,
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten kommer till byn.

Nej, vaka i ro med varandra,
ty det ryktas om skönheten att
hon aldrig har slutat att vandra:
kanhända hon kommer i natt.

Stefan Demert