VARGPOJKEN
Vi fann en vargpojke.
Vi uppmanade honom vid inmönstringen
till det civiliserade livet att lämna in 15 års
beteendemönster och vanor.
Vi lovade att han skulle få tillbaka dem
när han lärt sig betrakta sig själv och omgivningen på vårt sätt.
Inte ur vargperspektiv.
Då bet han sönder fåtöljens armstöd.
Vid undersökningen måste alla fönster öppnas:
hans lukt var nästan synlig.
Han åt tvålen och drack vattnet.
Hans knäskålar var som läder, och han sov i mörkret under sängen.
Beskyddare och återanpassare började ta sig an honom;
han gnydde oroligt.
En präst bad för hans själ medan pojken bet i bibeln,
och i länder långt borta stickade gummor koftor till honom.
Han såg ut mot träden.
Vi tyckte ibland vi hörde vargar ropa utanför.
Vi mätte alla hans kroppsfunktioner och påbörjade språkövningarna.
Med blottade hörntänder skrek han ord han inte förstod.
Vi försökte lära honom att inte lägga sin avföring på mattan,
men toalettstolen förblev ett vattenhål för honom som han böjde sig ned mot.
Men tandkräm uppskattade han: två tuber om dagen kunde han
sätta i sig.
På sjukhuset sägs han en dag i en korridor försöka
gömma matrester i en blomkruka.
Vi sparade ingen möda, vi avskilde honom långsamt,
med tålamod och metodik, från hans ursprung.
Familjen han småningom blev inhyst hos bad att få bli befriade
från fortsatt humanitär tjänst sedan han bitit ihjäl deras katt.
Alla förfasade sig över denna grymhet.
Man började tala om inspärrning, kanske rentav fängelse.
Men i den vevan började tidningarna skriva om
de nya gränsoroligheterna – så pojken glömdes.
Han spyr fortfarande upp den kokta födan,
Men han har lärt sig trycka fram spetsen på en kulspetspenna
och ritar numer inte endast cirkelmönster
utan även en och annan sned kvadrat.
Vår förhoppning är att på fem år göra honom anpassad
för militärtjänstgöring: med sin skarpa syn och fina luktsinne
kan han bli användbar i svår terräng.
Om han bara kunde sluta yla vid fullmåne
och lapa soppa utan sked.
Stefan Demert