lördag 23 maj 2020

VANAN OCH LEDAN

VANAN OCH LEDAN

Vanan och Ledan går hand i hand.
Den ene gör vad den andre vill.
Vanan och Ledan går längs en strand
där inga fartyg ses lägga till.
Horisonten är blott ett streck
– men om en båt skulle löpa in 
så finns det inte en själ på däck.
Fanns det någon där någonsin?
Jo, där var glädje och sång och dans
långt innan Vanan och Ledan fanns!

Stefan Demert

VARGAVINTER


VARGAVINTER

Först satt vi nära varandra.
Det var ju så kallt, så förbannat.
Försökte att värma oss, ja,
även värma. Trösta.
Andades varandras läppar varma
för att kunna le.
Då hände det att kroppar
pressades tillsamman i denna mjuka
vemodsfyllda andakt vi kallar kärlek.
Då hände det, när vilotimman kom,
att kärleksord
kom tassande i mörkret.
Då mättes ännu tiden.
Men kallbrand gick i huset
och vargen slet i virket.
Nu spelar tiden ingen roll.
Skräcken gjorde oss till vad vi är,
till vad vi nu fått uppenbarat.
Djur - ingen vill tro det.
Men när hungern sätter in…
och kölden...
Amputering hjälper inte längre. 
Förr sörjde vi när någon dog.
Nu äter vi de döende.
Insnöade, äter vi varandra.
Ingen vill tro det.
Allt vi äger
är våra trånga speglar.
Spegeln: Jag!
Krälar i varandras smuts,
ligger utmattade och sträcker armarna mot varandra.
Inte för att smeka.
Den hand som letat skötet,
letar strupen.
Tappar armarna tungt i golvet
och hatar ihjäl.

De barn som föds styckas metodiskt
och mödrarna äter ivrigast.
En smula stolthet? Förnuft?
Vi är ju bara människor.
Den som mumlar gud
blir genast dräpt.

Stefan Demert

VARGPOJKEN

VARGPOJKEN


Vi fann en vargpojke.
Vi uppmanade honom vid inmönstringen
till det civiliserade livet att lämna in 15 års
beteendemönster och vanor.
Vi lovade att han skulle få tillbaka dem
när han lärt sig betrakta sig själv och omgivningen på vårt sätt.
Inte ur vargperspektiv.
Då bet han sönder fåtöljens armstöd.
Vid undersökningen måste alla fönster öppnas:
hans lukt var nästan synlig.
Han åt tvålen och drack vattnet.
Hans knäskålar var som läder, och han sov i mörkret under sängen.
Beskyddare och återanpassare började ta sig an honom;
han gnydde oroligt.
En präst bad för hans själ medan pojken bet i bibeln,
och i länder långt borta stickade gummor koftor till honom.
Han såg ut mot träden.
Vi tyckte ibland vi hörde vargar ropa utanför.
Vi mätte alla hans kroppsfunktioner och påbörjade språkövningarna.
Med blottade hörntänder skrek han ord han inte förstod.
Vi försökte lära honom att inte lägga sin avföring på mattan,
men toalettstolen förblev ett vattenhål för honom som han böjde sig ned mot.
Men tandkräm uppskattade han: två tuber om dagen kunde han sätta i sig.
På sjukhuset sägs han en dag i en korridor försöka
gömma matrester i en blomkruka.
Vi sparade ingen möda, vi avskilde honom långsamt,
med tålamod och metodik, från hans ursprung.
Familjen han småningom blev inhyst hos bad att få bli befriade
från fortsatt humanitär tjänst sedan han bitit ihjäl deras katt.
Alla förfasade sig över denna grymhet.
Man började tala om inspärrning, kanske rentav fängelse.
Men i den vevan började tidningarna skriva om
de nya gränsoroligheterna – så pojken glömdes.

Han spyr fortfarande upp den kokta födan,
Men han har lärt sig trycka fram spetsen på en kulspetspenna
och ritar numer inte endast cirkelmönster
utan även en och annan sned kvadrat.
Vår förhoppning är att på fem år göra honom anpassad
för militärtjänstgöring: med sin skarpa syn och fina luktsinne
kan han bli användbar i svår terräng.
Om han bara kunde sluta yla vid fullmåne
och lapa soppa utan sked.

Stefan Demert

VATTENFALLET


VATTENFALLET


Så reste vi i tiden, men tiden rann ifrån.
Vi färdades på bladet som flyter nedför ån.
Men landskapets konturer förbyttes efter hand,
och stranden som vi lämnade var snart en annan strand.
Vi flöt förbi stationer. Vårt blad var en perrong.
En del av oss blev skrämda och sjöng en gammal sång.
Vi slöt oss samman närmre, vi få, som än var kvar,
en liten samling seglare så länge bladet bar.
Och skuggorna blev längre och vinden allt mer kall.
På avstånd hördes dånet ifrån ett vattenfall.
Allt stridare blev strömmen och virvlarna allt fler…
Då sade nån som suttit tyst: Tro inte det ni ser…
Si, världen är densamma, den gror ur samma rot,
och allt det ständigt nya ni upplever som hot
är endast illusioner, ty alla era år
har gjort att ni förändrades - men allt ni ser består.
Då uppstod det en lättnad, och alla nya ting
blev plötsligt välbekanta.
I allting runt omkring, vi kunde se oss själva,
vi kände allt från förr.
Och vattenfallet stillnade och blev en öppen dörr.

Stefan Demert

VEM

VEM

Vem för de stummas talan
i denna gråa dag?
Får daggmasken och svalan
beskydd av någon lag?
Vem värnar om planeten
i denna gråa tid?
I vilka stadgar står det
om jord – och vattenfrid?
Har molnet rättigheter?
Finns det prejudikat?
Och vilka myndigheter
ger vindarna mandat?
Kan insjö eller glänta
förlita på vårt stöd?
Vad har de att förvänta
i denna tid av död?
Vem står vid deras sida
som inte brukar ord?
Vem reser mål mot mänskan
för stöld och brodermord?

Stefan Demert