VATTENFALLET

Så reste vi i tiden, men tiden rann ifrån.
Vi färdades på bladet som flyter nedför ån.

Men landskapets konturer förbyttes efter hand,
och stranden som vi lämnade var snart en annan strand.

Vi flöt förbi stationer. Vårt blad var en perrong.
En del av oss blev skrämda och sjöng en gammal sång.
Vi slöt oss samman närmre, vi få, som än var kvar,
en liten samling seglare så länge bladet bar.

Och skuggorna blev längre och vinden allt mer kall.
På avstånd hördes dånet ifrån ett vattenfall.

Allt stridare blev strömmen och virvlarna allt fler…
Då sade nån som suttit tyst: Tro inte det ni ser…

Si, världen är densamma, den gror ur samma rot,
och allt det ständigt nya ni upplever som hot
är endast illusioner, ty alla era år

har gjort att ni förändrades - men allt ni ser består.

Då uppstod det en lättnad, och alla nya ting
blev plötsligt välbekanta.
I allting runt omkring, vi kunde se oss själva,
vi kände allt från förr.

Och vattenfallet stillnade och blev en öppen dörr.

Stefan Demert