NETLOVE

NETLOVE

Han kom till korta i Mörbylånga.    

Man får ej alltid den man vill ha.

De andra friarna var för många,

och en utav dem fick hennes "ja".

De var ju skapta att få varandra.

Det kändes hundraprocentigt rätt.

Vad visste han då att det fanns andra
som hade upplevt på samma sätt.

Han hade suttit där framför skärmen
och tagit del utav det hon skrev.

Och det gick ej att ta fel på värmen
som strålat ut ifrån hennes brev.

Så därför gjorde han denna resa,
som inte slutade särskilt bra.

Nu är han hemma med lång, lång näsa
och känner sig som ett snabel - @

Stefan Demert

NIRINERNA

NIRINERNA

Se det outsläckliga livet i olika plan och frekvenser
med dess ideligen skiftande gestalter och skepnader:

Där kommer nirinerna!

Från stjärnan Rocz' satellit Omanéboz.

Se de sex ögonen som hela tiden flyter omkring
på deras grålila kroppar.

De lär vara listiga - alla situationers herrar -
men ändå lätta att förleda med speglar och hyperlåga toner.

De dyrkar Intet, ty de kan inte dö, men vill det.

Summan av deras kroppar är konstant.

Eftersom liv är förvandling består deras,
i att de ständigt byter identitet med varandra.

Med en viss förvirring som följd.

För att stå ut med detta har de odlat en humor hård som diamant.

Deras sånger har alltid samma tema:

"Jag vet ett land där mitt kval blir förlöst,
där livsförbannelsen dör.

O Endirea , 0 Endirea!
Sjung mina ögons tystnad. Sjung mina sinnens sömn.

Sjung millioner dagar till ro. Låt nätterna mörkna.

Lös mig ur livets grepp. Låt tomhet blomma, låt Intet le.
Låt allt som är borta dansa.

0 Endirea, ljusa sömn. Glittrande död, blås hit!"

De har ingen tro på någon Allmakt och vet inte om
att de alla ska dö samtidigt i samma nu

– och att ur kropparna ska deras humor stiga

och segla som ett sprakande moln över klyftor och raviner
mot fortsatt liv.

Stefan Demert

NORROM

NORROM

Renen råmar, vargen ylar.
Samen pulsar över berge'.
Där är öde land och kyla;

norr om Sundsvall slutar Sverige.

Stammar finns i dessa trakter
som är mycket primitiva.

Dit kan man ej, säger makter,
kommunikation bedriva.

Där är trolldom, skrock och riter,
grottor, hudar, smuts och hundskall.
Blodet fryser. Kölden biter.

Sverige slutar norr om Sundsvall.

Folkets järnvägar ska falla.
Myntet segrade och båget.

Sista resan gör vi alla
på det stora återtåget.

Stefan Demert

NU SKA JAG GRÅTA MIG TOM

NU SKA JAG GRÅTA MIG TOM

Nu ska jag gråta mig tom

och sedan ge upp min kamp
för att lösa den onda kramp
som uppstått ur skuld och dom.

Nu ska jag gråta mig tom

tills det återstår bara ett skal,
en ekande, uttömd sal.

Den ska jag fylla med blom.

Den ska jag måla med ljus

så att allting lyser förgyllt,

– vid dörren ser ni min skylt:
"Välkommen in i mitt hus".

Ta för er av det jag har.
Vemsomhelst är min gäst.
Här pågår en evig fest.

Men själv är jag inte kvar.

Jag finns inte mer, jag for
utan att lämna spår.

Det enda som återstår
är salen där ljuset bor.

Den ägs av en annan man,
någon jag känner igen,

en främling, men också en vän
som föddes när jag försvann

– när jag hade gråtit mig tom
och uppgett min långa kamp
och upplöst den onda kramp
som uppstått ur skuld och dom.

Stefan Demert

NU SOVER ...

NU SOVER ...                        

  

Nils Ferlins dikt inom parentes först
(Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnorna sova.

Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.

Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,

om inte någonting stort vill ske
förr' n natten lupit till ända.)

Nu sover hög och nu sover låg
och ingenjörer och narrar.

Och daggen sover i bondens råg,
och ej ett spindelnät darrar.

Nu sover vakten och vaktens hund.
Nu vilar vindar och vatten.

Men jag står vaken bredvid Jon Blund
och spejar under i natten.

Och när Jon Blund sedan lagt sig kull
och sover djupt som de andra,

då står jag ensam, förväntansfull,
och ser galaxerna vandra.

Ja, när han sover så sött i lull

med paraplyet vid sidan,

– då står jag kvar där, förväntansfull,

i barnslig tro och förbidan.

Stefan Demert

NYCKELBARN

NYCKELBARN

Den kalla handen stryker över taken
och frosten fäster sig på lås och galler.

En köldens ande går genom gemaken
och husets fönster fylls av iskristaller.
Det råder mörker. Nattens stjärnor stirrar
som kalla nålstick ner från himlapällen
på vilsevandrarna som planlöst irrar
och tysta hastar genom vinterkvällen.

Vi har gått vilse i ett hörn av tiden,
vi söker nyckeln som går lätt att vrida.
Vi är som nyckelbarn som söker friden:

en bok som öppnas med en snövit sida,
som vi kan nalkas med ett öppet sinne,
där inga isar finns som hotar brista,
där vi kan visa vad vi innerst inne
vill skriva ner på våran önskelista.

Den kalla handen stryker över världen

men vi tar glitter fram ur pappkartonger
och tänder ljus som ska beveka svärden
och fyller tystnaden med hoppets sånger.
Vi sopar skuggor undan. Vi förtrollar
och tänder tankar om det vi vill värna.

Vi klär ett träd med små kulörta bollar
och i dess topp vi fäster hoppets stjärna.

Stefan Demert