KÄRLEKEN

KÄRLEKEN

Kärleken är en riddare utan sköld.

Hans lans är ärligheten,
den tvingar alla till uppriktighet.

Huden är kärlekens enda rustning.

Hans häst heter Fram.

Den skyggar aldrig.

Beslutsamheten är hans vapendragare,
som alltid väljer rätt vapen,
avpassat efter uppdraget.

Sålunda bestyckad
går kärleken fram.

Den slåss inte mot väderkvarnar.

Kärleken kan aldrig falla för en förälskelse.
En flod har ingen längtan efter stillhet.

Ni som hör mig vet inte vad jag talar om.

Jag talar om kärleken.

Det blod som sipprar fram
där spikarna trängt in.

Stefan Demert

KÄTTARNA

KÄTTARNA

Kättarna brinner på bålet.

Hettan är välvilligt god.

Det statliga härdade stålet
är färgat av kufarnas blod.

Så pågår den ständiga slakten
av gycklare och pellejöns.

De häxor man fångat vid jakten
har upphängts likt halshuggna höns

Stefan Demert

KÖRKORTET

KÖRKORTET

Välmenande vänner vill att jag ska ta körkort.

De vet inte vad de talar om:

de anställda på Trafiksäkerhetsverket
skulle hoppa upp och ner
som stressade pingpongbollar när rapporterna
om min framfart började strömma in.

Jag flög ju vimanas på Atlantis tid
och är fullkomligt fartgalan.

Sätt en farkost i mina händer och jag försöker
spränga alla vallar på nolltid.

Jag rätar ut vägarna.

Jag knyter ihop tidens början med dess ände.

Nej jag har det bra med mina fötter, min cykel,

mina skridskor, mina fotbollsskor,
mina stillastående stolar och min sakta
som min tanke glidande kanot.

Stefan Demert (tog körkort 1984, 45 år)

LEKEN UNDER KLINGAN

LEKEN UNDER KLINGAN

Kolet tillhör planeten

Oljan tillhör planeten.

Uranet tillhör planeten.

Ingreppen tillhör inte planeten.

Vi frigör energier som kortsiktigt
är oss till gagn: vi får hjul att gå runt
utan att våra kroppar behöver ansträngas.
Detta benämns civilisation.

De frigjorda energierna utgör efter omvandling
till olika drivmedel en hälsorisk för planeten
och allt på dess yta.

Och detta är det största hjulet

vi lyckats få att gå runt: Ohälsans hjul,
ett Ohjul vars nav heter cancer

och på vilket varje eker utgör
en ny sjukdomstyp ett nytt virus.

Kolet, oljan, uranet tillhör planetens utvecklingscykel.

Vi har väckt det som skulle slumra.

Städerna växer som svulster.

Tiden är havande med ett missfoster,
en mutation ett åttabent mögel med kallbrand.

Mätningar har gjorts som bekräftar

att det förmodligen är så att ett vid giljotinering
avkapat huvud kan reflektera åtskilliga sekunder
kanske minuter efteråt.

Den flyktiga efterklokhet som finns i ett avkapat huvud

eftersträvas av ingen; ändå utgör den målet,
den naturliga slutpunkten på vår nuvarande väg.
Klingan betraktar vår nacke.

Stefan Demert

LENTO STACCATO för soltorkad lergök

LENTO STACCATO för soltorkad lergök

Sommardag. Skördförintande sol.
Hoprullade, märgtömda löv

i grenarnas grepp längtar regnet
och natten längtar sin egen skugga
Ängarna svider och skriker ljudlöst till
när någon vilsen vind stryker dem efter ryggen

Ett väder för ormar och fiskar
stenarna våndas, sprängfärdiga
redan för länge stekta

Flämtande skruvar, flaskor och stövlar
i handelsbodens smutskantade fönster
och innanför, dödsryckningar i flugpappret

Handelsmannens panna

de girigt pålagda siffrornas tempel
stöter ut floder av svett

Regnet forsar ur hårets gråa moln
Ögonbrynsskogarna orkar inte
ögonen fylls av brinnande vatten
Tafatta händer torkar och baddar
med en saltmättad näsduk

Ödelagda bygator ligger som slumrande ormar

ingen vågar trampa dem

Men ett barn kommer springande
och gatan svarar reptilsnabbt
med att bränna de nakna fötterna

Men barnet skrattar och trampar hårdare
ty det kan redan se sjön

Och alla de kloka som håller sig inne
följer hukat förvånade

bakom spetsar och pelargonier
trotsarens flykt på glöden

Den gula luften är getingstungen
Det våldtagna trädets rötter
söker febrilt efter vatten  
letar i mullen
raserar daggmaskens gångar
förtvinar i vanmakt

och nödropet fastnar i halsen

Eldvinden spelar på soltorkad lergök
Lento staccato

Döda fåglar faller frän döda grenar
men barnet som vågade trotsa
sjunker jublande stilla

och känner solen försvinna

Stefan Demert

LIBANONS CEDRAR

LIBANONS CEDRAR

När människan gudomen hedrar 

förvandlar hon sig till lakej.
Till tempel togs Libanons cedrar

– vart träd var ett tempel i sig.

Ur veden vi stiger som gnistor.
Vi virvlar och lyser en tid.

Träd susar i vaggor och kistor,
träd viskar i aska och frid.

Och stolta cypresser blev förda
att ingå i Salarnas hus.

Snart låg alla lundar förstörda
och dolda av öknarnas grus.

Och Salarna sover sen länge,
men groddar har växt sedan dess

och blivit till blomma och hänge
på ceder och ek och cypress.

Stefan Demert