DÖD OCH LIV

I morgon, när jag är död (jag dog i dag)
kommer allt att vara som vanligt.

Är det i april tjattrar gråsparvarna i törnbusken
klockan nollfem nollnoll.

Är det i oktober

kurar skatorna i rönnsnåret
redan vid sextiden på kvällen.

Allt mäts av fåglar.

Tranorna mäter våren.

Svalorna mäter sommaren.

Domherrarna mäter vintern.

De är alltid på plats

och sviker inte; de berättar
för de sörjande att livet fortsätter.
Att det inte kan hejdas.

Mina näras bestörtning
speglar sig i min egen förvåning
över att det nu är slut.

Att det gick så fort: livet.

Ögonblicket.

Jag börjar äntligen fatta att jag är död,
fast jag uppenbarligen ännu lever,
och att vänner från förr samlas kring mig.

De talar till mig. En del har saknat mig.
Jag förstår inte riktigt; mina tankar
är hos dem jag lämnat, min sorg är deras.
Min saknad blandas med deras saknad.

Och så nu detta: Jag lämnar världen
men är ännu kvar i den.
Jag lämnar en vänkrets och möts av en annan.

Jag kan inte åter vända till dem

jag har lämnat - och smärtan över detta
fyller mitt kosmos.
Men när jag lugnat ner mig
börjar jag ana den kärlek
som ombesörjer världens gång.

Vem har lämnat vem? Vem sörjer vad?

Lyssna på gråsparvarna!
Hela morgonen sjunger de gråsparvarnas morgonsång!

Vem som än har dött.

Stefan Demert

DÖDEN GÅR PÅ ÄNGEN

  

Döden går på ängen

Ser sig sorgset kring

På hans ena finger

Blänker Livets Ring

Döden går i skogen

Under sjuka träd

Döden går i dalen
Genom vissnad säd

Genom havet sjunker

Solens röda klot

Ögonlösa fåglar
Slår mot Dödens fot

Fåglar utan röster

Guppar upp och ner

Fjäderlösa vingar

Är vad Döden ser

Döden går på vägen

Fattar ingenting

Och i dikets lera

Faller Livets Ring

Döden skakar huvet:
Detta var ej ment

Jag är här för tidigt

Allting är för sent

Människan har lyckats

Göra natt av dag

Människan är Döden

Men vem är då jag

Stefan Demert

DÖDEN ÄR ETT TRAPPSTEG

Ingenting annat.

Du blir stående på det
längre eller kortare tid
beroende på hur starka band
jordelivet bundit dig med.

Sedan måste du vidare
till nästa liv.

Kanske på Jorden.

Kanske bortom Orions bälte.
Äventyret väntar.

Stefan Demert

DÖDEN ÄR INTET

Att all vår ensamhet bildar en helhet.

Vi bor på ett öga.

Vi är ständigt genomskådade.

Vi måste lära oss se med planetens öga.
Detta är ingenting skrämmande,
ty däri ligger vår befrielse.

Vara tysta tillsammans och värna om vi-känslan.
Då ska ett varmt mörker tala till oss
med ljus röst.

Den skrämmande döden är intet

– intet existerar inte, alltså inte heller döden.
Tysta tillsammans får vi en eld att blossa upp i cirkelns mitt;
eldgnistor stiger mot skyn
och blandar sig med eldflugor och stjärnor.

Döden är så civiliserad vi gör den:

vi går ut genom kassan - där sitter en ängel
och stämplar in våra småsummor
och lägger det djupfrysta i en särskild påse.

Så lämnar vi det överfulla varuhuset,
drar ett djupt befriande andetag
och delar med oss av våra varor
därute vid lägereldarna.

Därifrån kan vi se våra liv från sidan,
som älskade vänner
att skratta med och åt
långt in på natten.

Det pyr ännu under den grå askan
när vi går vidare i gryningen.

Stefan Demert

DÖRRÖGAT

(ring, ring)

– Hej.

– Hej.

– Jag kanske får erbjuda ett ”dörröga"? Bara två hundra kronor. Vår broschyr heter "Investera i ett dörröga för er egen säkerhet". Vi sätter dit det på några minuter. Sen kan du själv avgöra vem du vill öppna för. Praktiskt.

– Men tänk om jag missbedömer det jag ser. Om den mörke jag inte öppnade för skulle berikat mitt liv, medan den ljuse jag släppte in slog ner mig och stal mina saker?

– Jo, det förstås…

– Ska jag värdera människorna innan jag ens öppnat dörren? Ska jag stirra genom hålet och poängsätta dem, utan att ens tala med dem?

– Njaa… så får man väl inte se det. Vi lever tyvärr i kärva tider. Stölderna ökar. Våldet ökar.

– Men du säljer ju något som inte finns: ett hål! Och en genomskinlig lins. Du säljer egentligen misstro och rädsla!

– Nä nä nä, allt det där finns redan. Jag säljer säkerhet, och försöker tjäna mitt uppehälle…

– Och affärerna går bra?                   

– Ja, skräcken ökar ju hela tiden. Behovet att skydda sig bara växer och vi följer den internationella trenden.

– STOPP! Det räcker. Jag ska inte ha något dörröga.

Den dag någon säger: Allt fler väljer bort att leva utan dörr, får det vara ett draperi…? Då ska jag fundera på saken.

– Ja, ja men har du tänkt på en sak: om du hade haft ett dörröga kanske du hade valt att inte öppna för mig - och då hade du sluppit det här samtalet.

– Men det är ju samtalet som är själva meningen! Det är ju det som ger oss möjlighet att ständigt öppna nya dörrar!  Adjö, min vän.

– Adjö.

Stefan Demert