PÅ LÅNGT HÅLL FRÅN TÅGET

 PÅ LÅNGT HÅLL FRÅN TÅGET

Vilken underlig bild. En prick.

En man i ett bredbrättat landskap.

Mannen springer; en liten upprättlöpande myra
på vägen som går bland fält
täckta av februarisnö.

Höga kraftledningar omkring. Stor himmel.
Och en liten springande man,
en springande punkt i tillvaron.
Han tillhör den nya tidens springare - i grå joggingdress -
en som springer ut från en punkt
och återvänder dit.

Varför springer han?

För att må bra, säger någon.
Mår han då inte bra?

Jo, men han kan må bättre.

Hur bra kan man egentligen må?

Det är det ännu ingen som vet,
för ingen har ännu mått så bra.

Skatorna har redan börjat bygga vårboning.
Och genom Uppland springer en man.

Under höga ledningar. 

Kanske tror han
att han med sin språngmarsch ska kunna fästa
ännu några hårstrån på sitt huvud.

Det borde ju betyda
att han älskar livet.

Eller är det så
att han är rädd för döden.

Stefan Demert

RAGNARÖK

 RAGNARÖK     

När det sista trädet 

fällt det sista lövet
och faller samman

ska rävarna söka sig in

i sina mörka hålor
för att försöka vänta ut

de tre vintrarna
som inte ska åtskiljas
av några somrar.

Månen ska frysa fast

i sin bana

och över taigan
ska endast lavskrikans
rop höras.

Men det finns en saga

– för den som vill höra -

som säger att solens återkomst
ska förebådas av att

hjortron åter kommer att

lysa på myrarna

och att en väldig älg

– Tyrgirbände -
ska avteckna sig
mot himlaranden.

Stefan Demert

RESA PÅ EN REFLEX

 RESA PÅ EN REFLEX                 

(sjön Mangen)

Bland molnen doppar jag min paddel 

och paddlar hemåt genom himlens hav.
Så har jag levt på denna vattenspegel
som både väg och ursprung återgav.

Med paddeln för jag vattnet bakåt;
när vatten skiljs från vatten förs min båt.
Då jag nått fram till skuggorna vid stranden
förenas vattnet som jag skilde åt.

Och ytan blänker som en silverplåt.

Stefan Demert

RESENÄREN

RESENÄREN

Människokroppen svalnar mot kvällen.
Och smalnar.

Kroppen förtunnas, blir nästan genomskinlig.

Ådernätet framträder, ögon söker sig in i sina hålor;
ben och hud möts:

Ett svindlande landskap, distinkt och diffust,
gör sig färdigt att återvända till sitt land.

Outgrundliga åtbörder möter betraktaren:
rörelserna blir lugnt obeslutsamma.

En hand höjs - synbarligen utan mening.

Halvuttalade ord, namn från länge sedan
viskas ut mot ingen.

Läppar rör sig tyst. Talar inåt.

Små vita huvuden seglar bort på vita kuddar.

Kroppar som dun

lossnar från varats vattenfågel
och reser bort på spegelytan
förda av den minsta vinden.

Medan resenären klipper silversträngen,

förbindelsen med kroppen,
och färdas

i motsatt riktning.

Stefan Demert

Resignerat SOS

 Resignerat SOS

Vem gråter så övergivet
när rosen lyser så röd
Vem misshandlar positivet
när korgen är tyngd av bröd

Det flyter en båt på haven
En båt som redan är läck
Den paddlas av vandrarstaven
och snurrar på samma fläck

Den vänder sin köl mot alltet
och fumlar med död och tro
Ögonen tåras av saltet

och staven förmår ej ro

Och staven mot skrovet gnider
och ljudet hörs vida kring
Ögonen spejande svider

och väntar på undsättning

Så haltar ett liv på vaden
Sekunder fogas till år

och vågorna vänder bladen

i boken där intet står

Men varför suga på sälta
når rosen lyser så röd

och inte behöver man svälta
när korgen är tyngd av bröd

Stefan Demert