måndag 21 september 2020

SYSKON

SYSKON 

Det fanns inget arv.

Gubben dog luspank.

Således fanns inte heller
något att tvista om.

Syskonen lämnade advokatkontoret
på lätta fötter.

Ingen behövde känna sig förfördelad.

Ingen behövde få ännu mer pengar
att oroa sig för.

Så de gick för att fira.

Men efter två sexor bäska droppar
och kaffe och likör

började misstänksamheten sprida sig:
vem av dom hade snott gubbens pengar?

För inte dog han väl utfattig.
Det är inte möjligt.

Efter denna dag levde de alla länge,
men alla dog de med känslan av
att ha blivit lurade.

Stefan Demert

TACK TILL ETT TORP

 

TACK TILL ETT TORP 

 

Månen var uppe när jag badade i gryningen.

Det var tjugo grader i vattnet.

Tack, sjön för din lenhet.

Tack, viskande vass med kvittrande bebyggare.

Tack, lindar, sälgen, almarna, alla granar och tallar.

Äppelträden.

Tack, plommonträdet, och det lilla danska plommonträdet

som har små, små plommon.

Tack, röda ros vid väggen och Rhododendronbusken
vid entrén, tack, för dina rosa utbrott.

De blåa och vita syrenerna.

Tack, gamla ek för att du orkat stå lutad över huset.

Tack, Yggdrasut, du märkligt växta ask.

Tack, småfåglar, gullvivor, klöver, grankottar,
korpar, doppingar, sothöns och skygga hägern.

Tack, mörtar som jag matat vid bryggan i sju somrar.

Jag vet att vi har ett förbund, att ni talar om mig som Demört.

Tack, björnbär för era stickiga rankor och vackert
mörknande bär - smultronen vid stenen, alla lupiner,
som likt Attilas hunner invaderat gården;    
era fröskidor blänker som hjälmar.

Tack, mörka sorgmantel för dina vingars ljusa bård,
citronfjäril, för dina guldblänk bland hallonstammarna.

Tack, eviga vind i de höga trädkronorna och i det minsta av gräs.
Tack, min hud, för att du förnimmer den första svala aningen av höst
- men också den ökande värmen i april.

Tack, getingar, för det största bo jag sett, och tack svärmar
av namnlösa småmygg för er spiraldans i sensommarens sista solstråle.

      Tack, taggsvampar, för era droppstenstak bland skuggorna i gräsets grottor.
      Tack, paddor och grodor.
Tack, du svarta huggorm, som korsade min stig och väckte en tanke… 
och du, ormslå, kopparblänkande intill stenen, 
som slumrade i sin mössa av mossa.
Tack, mina ögon för att jag ser, mina öron för att jag hör, 
min tanke för att jag reflekterar, mitt hjärta för att jag känner och min längtan 
för att den alltid färdas med tornseglarna var de än befinner sig.
Och tack, till sist, milda men strängt medvetna försyn som förde mig till denna plats. 
Du flög före bilen i form av en gök och satt i äppelträdet intill oss 
och gol under tiden vi drack kaffe.
Det var dig jag fann vid ekens rot med bruten nacke.
Då förstod jag att de sju somrarna var över.
Vi var kastade ur boet. För vår egen skull. 
För vår rörelses skull. Ingenting får och kan avstanna.

Nya frön sås, nya stänglar ropar efter ljus, 

nya blad och blommor söker sig mot himlen.
Allt lever.
Och livet har ingen motsats.
Allt är gott i världen.
Tack.                  

Stefan Demert


TALAREN

 TALAREN

Han talade till församlingen.
Han lade fram sin kunskap
till beskådande, sin uppfattning
av världen.

De var alla där: elefanterna, girafferna, getterna,
fjärilarna, skallerormarna, kackerlackorna,
sothönsen, geckoödlorna - ja, ingen saknades.

Svetten bröt fram i hans panna
när han märkte att han inte nådde fram; 
de skruvade på sig
och såg på varandra.
Några gjorde ansatser att gå.
Han höjde rösten, bytte tema…!
– men fler och fler gick.

Vad gjorde han för fel?
Varför ville de inte veta
det som för honom var självklart?

Nu gick elefanterna! Herregud!
Elefanterna gick!

Och då började naturligtvis alla gå.

Han tystnade
och såg och hörde
hur djuren försvann bort
i savannens torra gräs.

Kvar blev bara
en hyena
och en liten lövgroda.

Detta var alltså hans församling.
Inte särskilt upplyftande.

Han tvekade om han skulle fortsätta.
Då hörde han hyenan säga: 
"Berätta mera”
och lövgrodan: "Ja, mera”.

Och medan timmarna gick,
skymningen kom
och månen steg över djungeln
berättade han och berättade han
och berättade han
för två par lysande ögon.

Och mellan honom, hyenan
och den lilla lövgrodan
spann månen
trådar av silke.

Stefan Demert


TECKEN

 

TECKEN 

Tillsammans
skär vi papyrus.
De tjockaste stammarna.

Några av oss lämnar kanoterna 
för att komma djupt
och skära av vid bottnen.
De andra vaktar mot krokodilerna.

Tillsammans
samlar vi papyrus.

Vinden går i vipporna
och stryker blad mot blad.
stam mot stam
och krusar flodens vatten.
Det är det vackraste ljudet av alla: 
vindens papyrussång.
Viskningen av vass mot vass.

Vi vet det inte, men det är tusen år före Kristus.
Vi ska göra ark, för att där fästa våra tankar
– och om det är möjligt, våra känslor.

Tillsammans
hämtar vi papyrus
till ark för våra tecken.
Men det måste gå fort.
Vi har inte många dagar på oss.
Våra liv är korta, 
och det är mycket
vi måste hinna berätta.

Vi samlar kanoterna fulla. 
Ända till skymningen,
då horisonten lyfter månvaggan,
och flodens vatten stillnar
och vinden har återvänt
till öknarna.

Våra liv är korta.
Men den stora trösten är
– nu när stjärnorna tänds en efter en -
att de är så många.
Och att vi själva
i liv efter liv 
möter våra egna tecken.

Stefan Demert

TECKEN I GLÖD

 

TECKEN I GLÖD

 

Vinden blåste från alla håll.

Hästarna hade trängt sig samman
och stod stilla i snöyran.

Drivorna växte, blåstes sönder
och växte igen.

Detta höll på i elva dygn.

Medicinmannen
såg länge in i glöden.

Med en benbit från en björn
vidrörde han den lätt.

Den flämtade av draget genom duken.

När han lyfte sitt huvud
visste vi att han sett.

Och vi visste
vad hans tystnad betydde.

Han drog sig undan med de äldste.

Månen gick ur moln.

Snöstormen stillnade.

Den natten anordnades en stor fest.

Vi förstod alla
att slutet var nära.


Stefan Demert