måndag 22 juni 2020

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK


FÖLJ FJÄRILENS STRÅK


Följ fjärilens stråk fram till trädet.
Där blänker det något vid roten.
Kanske de guldstänk ifrån städet
som inte försvann under soten.
Nu är sommaren här i sin fagraste blom
och nu är det lustigt att vara.
Ändå är dagen så ekande tom
– och det kan jag inte förklara.

Stefan Demert

FÖRE FÖRSTA FROSTEN


FÖRE FÖRSTA FROSTEN

 

Sneda skuggor skapas av den lågtstående solen:
en ärtstor sten får en skugga lång som en blyertspenna;
tallarna är två hundra meter - vi själva minst tjugo!
Det är dagarna före första frosten.
Kölden drämmer till mot solskivans gong-gong: Sista ronden!
Äppelträden tappar garden fullständigt,
äpplena faller och räknas ut ett efter ett.
Vi hinner inte mosa. Vi hinner inte sylta.
Vi hinner inte safta. Tiden rusar iväg som om den hade en tid att passa.
Vi ser inga änder längre vid sjön. Brödbitarna sjunker oätna.
Men det känns att änderna blänger på oss
misstroget genom gul vass.
De sneda skuggorna övergår till mörker.
Vi hastar hemåt med kragarna uppfällda.
Nu ska bilderna av sommaren sorteras och sättas in
i sitt sammanhangs album.
Snart är kölden här.
Men vetskapen om dess motsats bär oss genom mörka månader.
Snart står äppelträden med snö till knäna. Själen åker skidor bort,
bort från de insnöade boningarna och de hotfulla istapparna.
Vi skyndar oss att hänga äpplen i decembergranarna.
Solfrukt, levande ljus.

Stefan Demert

FÖRFALLET


FÖRFALLET


Vi måste möta förfallet rakryggade.
Se katastrofen i ansiktet.
Ta kaos i handen och leda det
som ett gråtande barn genom mörkret.
Det finns människor som ger sig ut på isarna trots varningar,
trots vädrets skiftningar. Opålitligheten.
Och vi säger: ”Läste du - så hemskt! En hel familj gick ner sig!”

Vi befinner oss på isarna. Långt från land.
Snart rämnar de – och vi får börja hoppa från flak till flak.

Så hemskt. Och ändå var vi läskunniga.
Har vi tur ska ingen minnas oss.
På scenen stiger nya människor fram.
Nya poeter fogar samman nya underbara ord och meningar.
Grunderna läggs till nya hus och tankar.
Har vi tur kan vi lämna salongen bakvägen utan att märkas.
Det gäller att utplåna spåren efter oss,
rafsa ihop alla gamla manuskript,
allt som påminner om oss och våra gärningar.
Vi tar inte adjö.
Råkar vi möta någon som frågar vart vi ska ta vägen,
så svarar vi bara: ”Vet inte.”
Har vi tur ska framtidens människa aldrig se bakåt med saknad.
På så sätt formades hela vår tid ändå till en gåva
att överlämnas till morgondagen:
Den gåvan är kunskapen om
hur man inte får leva.

Stefan Demert

FÖRNIMMARNA


FÖRNIMMARNA


I de allrasom tystaste timmarna,
när alla i staden sover,
då vakar i sina alkover
de förväntansfulla förnimmarna.

Då sitter de stilla i sängarna
och förnimmer det ohörbara,
som hörde de toner klara
fast ingen har nuddat vid strängarna.

I de allrasom tystaste timmarna,
när allt är försänkt i dvala,
hör de nätternas stillhet tala,
de förväntansfulla förnimmarna.

Stefan Demert

FÖRSÖKSDJUR

FÖRSÖKSDJUR

 

Jag känner att jag snart blir som en skrikande unge
i en barnkammare: otröstlig. Ingen vet hur jag ska blidkas.
Jag vill inte ha nallen! Nej, inte bilen!
Jagvillintejagvillintejagvillinte!
Jag äter opp bokmärkena om ni försöker muta mig med dom!
Jag vill inte ha hallonsaft!
Jag vill slänga ut alla mina saker och skrika: Förstår ni inte?!
Jag är inte här! Det ni försöker ge mig kan aldrig bli mitt!
Nej, jag vill inte sova. Jag vill inte vara vaken.
Inte med allt detta omkring mig.
Töm rummet.
Låt mig bara få sitta i det en stund – och se på er,
Beundra era vita rockar och er blanka målmedvetenhet.
Jag är apan i hörnet med den skrämda blicken
det rakade bröstet och elektrodmärkena vid tinningarna.
Ni försöker testa mig.
Ni försöker ta reda på hur mycket jag tål - så ni kan dra era slutsatser
för att sen utvärdera ett tuppfjät av nästa femårsplan.
Men jag vill att ni ska veta - när ni ger sprutan, när ni slår på strömmen
och öppnar bröstkorgen för att fingra på mitt hjärta
när ni kapar mina lemmar, skär av min tunga
och klipper ut mina ögon och lägger dem
tillsammans med de blodiga bomullstussarna i den rostfria skålen
jag vill att ni ska veta att ni är genomskådade.
Då om något är ni genomskådade.

Stefan Demert