ARVET

När jag håller min son om axlarna
och känner hans späda kropp
önskar jag att jag kunde ge
honom ett framtidshopp.

Jag önskar att när han ser på mig
så vaknar hans mannamod
och att han går ut i tillvaron
tillförsiktsfull och god.

Att han inte ska fastna i snarorna
som ringlar sig runt hans liv,
utan ständigt skapar sig frihet
med det egna förnuftets kniv.

Att han aldrig slår följe med massorna
som styrs av sitt hämndbegär,

och ej går till doms med domarna,
utan flitigt med kniven skär.

Jag hoppas att han blir trofast
mot den dröm som han gör till sin

och att han inte ska upptäcka
hur ofta jag svikit min.

Stefan Demert

ATOMAVFALL

Människan har blivit en miniräknare.

Hon pysslar och pillar
med millimetrar och sekunder.

Tänker högst 20 år framåt.

Atomavfall i tunnor
kastas huller om buller

i väntan på att någon ska räkna ut

– med miniräknare -
hur de egentligen bör förvaras.
Himlen rodnar. Månen skäms.

Inne i miniräknaren bor en varelse
knappt större än ett åttondels dammkorn.

Alltid svettig i pannan;
åker skateboard eller rullskridskor
mellan montrarna med utdragslådor.

Man kan höra varelsen mumla hela tiden:

– det går åt helvete det här,
det går åt helvete det här…

… få se nu… var la jag det - ? - det går åt helv…

Vi bor på en knapp

på den stora Maxiräknaren.

På nollan.

Stefan Demert

ATT

 

Att backa baklänges
in i tystnaden.

Utan saknad.

Utan agg.

Att känna

hur stormen avtar,
hur vindarna
går till vila.

Att tömma hinken
med alla gamla bokstäver
och skölja ur den.

Att hänga upp känslornas
alla färggranna tygremsor
på strecket och låta dem
blekna i solen.

Att öppna buren

och släppa ut alla tankar

som tjattrat i munnen på varandra
och låta dem flyga åt var sitt håll.
Att betrakta världen, en sista gång

och vända ryggen till och gå,
friställd och pliktlös,

mot en ny illusion
där man inte kan vara helt säker på

att man inte tar ett nytt uppdrag -

att Mission possible fortsätter.

Stefan Demert

ATT FÖRSTÅ

Svensken förstår inte kinesen.

Kinesen förstår inte svensken.

Kinesen i norr förstår inte kinesen i söder.

Det är knappt svensken förstår svensken.

Hur ska då människan kunna förstå människan?

Eller djuret.

Än mindre växten.

Än mindre stenen.

Luften.

Vattnet.

Elden.

Än mindre allt och intet.

Hur ska då människan…

… när inte ens svensken.

Stefan Demert

AUGUSTIKVÄLL

Nu mörknar det allt tidigare.

Augustikvällens himmel
liknar en astronomisk plansch.

Satelliterna spinner in jorden
i en kokong av osynliga trådar:

vilken bisarr fjäril kommer att
spräcka dess skal för att låta sig
skärskådas av solen
och den tystlåtna månen?

Sista sommaräpplet ruttnar på grenen;
uppvaktat av praktfulla getingar.

De återstående semestertimmarna
rinner ut i sanden.

Som sniglar kryper husvagnarna mot städerna,
lastade med gråa och gula dagar.

Produktionsåret väntar.
Fabriksväggarnas tegelstenar
makar sig tätare samman.

Gaffeltruckarna räcker ut sina
kluvna tungor åt de återvändande.

Efter frihetens tid på grenarna
följer insyltningens och förvaringens.
Kolvar, kugghjul och hävstänger
återupptar sina monotona rörelser.

Med stela nackar ser vi in i vintergatorna,
hisnande över avstånden.

Vi är duperade
av de dikterade avståndslagarna!

Det är inte längre mellan stjärnbilderna
än mellan dig och mig!

Vi kan själva påverka avstånden,
öka eller minska dem;
de finns inte.

Svalorna gör några slutvarv innan resan
för att se att allt är avstängt,
att inga värmekällor står på.

Och vi

vänder våra ögon från vintergatorna
och riktar dem mot vardagens kosmos,
fyllt av påverkbara avstånd.

Stefan Demert