JUST NU ÄR VI SÅRBARA

JUST NU ÄR VI SÅRBARA

Just nu är vi mycket sårbara.

Vi befinner oss i utkanten av en era.

På ett tidsflak
som snart ska kollidera med det kommande.

Det som hänt så många gånger.

Sprickor, förskjutningar och förhöjningar
kommer att uppstå. I jord och människa.

Det vi kallar tiden kommer att gå snabbare och snabbare.
Det har redan börjat. Nästan omärkligt.

Men märkbart för mycket små instrument och sinnen.

Utkastet till människan ska ge avkastning

i form av en ny.

Ingen superindivid med hyperintelligens
utan en människa med vi-känsla

bärande inom sig en aning växande till vetskap
om sin plats i alltings sammanhang.

Just nu är vi mycket sårbara.

Snart öppnas såren.

Liv rinner ut och möts av nytt som är på väg in.

En smärtsamt utdragen förlossning

ur vilken ett barn föds som ska heta

Medmänniskan.

Stefan Demert

KAMPSÅNG FÖR GRÅSUGGOR

KAMPSÅNG FÖR GRÅSUGGOR                   

Jag står på betongbarrikaden
och yrkar på straff åt envar
som nattetid färglägger staden
så den inte blir som den var.

Jag tillhör dom gula och blåa
som anser att rätt ska va' rätt.

Jag slåss för det platta och gråa
och kräver graffittireträtt.

Tag strid för den gråa fasaden
så klottret försvinner till slut!
Om var och en målade staden
- hur skulle den staden se ut!?

Stefan Demert

KAOS

KAOS

Människor trängs

vid de ryska bankerna
för att få ut sina pengar.

Den stora orkanen går över USA.

Halva Jorden
står till knäna i vatten.

Men fiskarna klarar sig fint.
Och fåglarna hittar alltid
någon kvist eller avsats
att betrakta det hela ifrån.

De små krabborna på stranden
kilar som vanligt mellan hålen.              

De vet inte om
att kurserna faller
på världens börser.
De samlar inte ens
på snäckskal.

Stefan Demert

KEJSAREN OCH HANS FOLK

KEJSAREN OCH HANS FOLK

När kejsarn matar hundarna med kött från silverbricka,
som en utav hans tjänare framsträcker mot hans hand, 
då letar magra landsmän efter pölar för att dricka, 
men finner bara sprucken lerjord, grus och ökensand.

När kejsarn läppjar lemonad i skydd av palmens skugga
och ser på sina påfåglar och finner livet gott,

då letar magra landsmän efter någonting att tugga,

i tunnorna bland soporna som kommer från hans slott.

När kejsarn går till sängs bland sina lena sidenlakan
och somnar tryggt och stilla under släktens vapensköld,
då letar magra landsmän efter någon bot mot vakan,
en varm och drömlös timma bortom ökennattens köld.

När kejsarn och hans styrkor rullar fram igenom staden
och flaggor och trumpeter ropar ut nationens dag,

då sträcker magra landsmän sina händer mot paraden,
men motas in i gränderna med hårda hugg och slag.

När kejsarens bankirer allt hans guld på vågar väger
och allt han har av tillgångar på ark summeras ner,
då samlas magra landsmän i de sjukas samlingsläger,
som byggts så långt från slottet så att kejsarn inte ser.

När kejsarn ligger stum och stel och sminkad i sin kista
omgiven av det krams som tillhör dödens pomp och ståt,
ses ingen av hans magra landsmän uti tårar brista
- ty kejsaren har torrlagt även källorna till gråt.

Stefan Demert

KLOCKORNA TALAR

KLOCKORNA TALAR

Jag hör klockorna tala runt omkring mig, ropa till varandra.

Fastklängda på väggarna hackar de ut tiden i den tomma luften.
Med silverspett perforerar de tystnadens vita blad med sekunder.
Långsamt, obarmhärtigt mal de sönder timme på timme:
hackar dem till osynligt stoft som lägger sig i rummen och inne i mig.

Sedan kommer vinden och sopar bort stoftet från tid och medvetande.

Armbandsuret kramar min handled, och den vita urtavlan hångrinar.

Jag hatar min klocka men varje afton skruvar jag upp henne... henne?
Min klocka är två män: den ene bär en hink full med blodiga knivar,
den andre kastar knivarna mot mig, och mannen med hinken drar ut dem.
Jag vet att de en dag skall sluta med detta. De kommer att lägga mig
på en bår. Jag kommer inte att kunna röra mig fast jag inte är bunden.
Jag kommer inte att kunna skrika fast jag har min tunga
och mina stämband kvar. Jag var ett skelett med kött på.
Det är det enda jag vet om mig. Mina läppar kommer att multna
och blotta ett sällsamt leende, ett evigt leende.
Och den som ser detta leende kommer inte att värmas därav,
utan skrika av fasa. Men ingen kommer att se det,
endast de blinda maskarna, och de kommer att glida förbi mig
som stjärnor i en rymd av svart jord utan att ägna mig en masktanke.
Tungan kommer att vissna, och i den vita grottan skall ingen tala mer.
Mina ögon kommer att lämna mig, ensam med mörkret.
Hösten kastar sig mot fönsterrutan.

Stefan Demert