FaderModer

FaderModer

 

Här är jag. Ett barn på Jorden.

Bärare av en kärlek som är så ofantlig

att den egentligen inte kan få plats i mig,
som är så stor och allomfattande
att den borde vara omöjlig att stänga inne.
Den borde lysa kring mig,
borde lysa kring varje människa,
borde lysa oss väg.

Men, FaderModer, livet på Jorden kan vara så svårt
att vi glömmer att vi är bärare av Din kärlek.
Därför, FaderModer, ber jag Dig:
Förtröttas inte av att ständigt påminna mig om vem jag är.

Stefan Demert

FIKONSPRÅKET

FIKONSPRÅKET

Fikonspråket växer på kunskapens träd.

Som ekorrar jagar vår tids filosofer och debattörer
varandra runt upp och ner längs stammen.

Munnarna snattrar, pepparkornsögonen sticker
och svansarna pöser ut. Revirtuoser.

Ibland stannar de tvärt upp och fixerar varandra,
noppar ett hårstrå ur den andres päls och börjar klyva det;
försöker övertyga varandra om bästa metoden att skala en kotte,

hur och var fröna bör förvaras
och i vilka bon man hittar de godaste äggen.
Så börjar jakten över våra huvuden igen.

Barkflagor - som söndriga kultursidor - lossnar och faller oss i ögonen.

Fikonspråket ekar mellan stammarna.

Men mården - alla ekorrars fasa! - kommer.

Som ett svart streck flyger han genom luften och landar i fikonträdet
– grenen gungar till. Snabbt och sakligt plockar han ekorrar och fikon

– lika överlägsen som mungon kobran.

Nya ekorrar tar trädet i besittning, leker jakt med varandra,
finner inga andra än varandra värdiga att brottas med.

De svänger sig i taltrapetser och balanserar på språkgrenar
högt över gräset vid trädets rot.

Men endast i skydd av och i gemenskap med gräset
kan mård och mörker överlistas och genomskådas.

Varje strå är viktigt, och hos den du minst anar
finns kanske det ljus du själv söker
redo att till dig överlämnas.

Språket ska gå som en nosande igelkott genom gräset
och inte hänga som oåtkomliga frukter

i ekorrvärlden.

Stefan Demert

FILOFAX

FILOFAX

Jag äger en filofax.

Jag är stressad till nästan max.

Jag äter min filofil

med flingor, och som en pil
jag kastar mig i min bil
och far som en projektil
och pratar i min mobil

och säger: Jag kommer strax
Jag äger en filofax.

Jag är ingen död fossil.

Jag håller en hög profil.
Min verksamhet är febril.

Tack vare min snabba stil
så lägger jag deal till deal.
Dessutom har jag haft flax

– och jag äger en filofax.

Innan jag blir senil
och gaggig och instabil

och bärs till mitt sista vil
- den dagen när det är dags -
så håller jag högsta ax
med hjälp av min filofax.

Än lär det bli många mil
innan jag byter fil

och fastnar i tidens sax,
jag och min filofax,
innan, i min mobil,
jag kraxar mitt sista krax.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLLEN

FJÄRRKONTROLLEN

Finner ingen fjärrkontrollen 

tappar pappa herrkontrollen,
tappar hela spärrkontrollen,
tappar skrik- och svärkontrollen,
hela jäkla närkontrollen,
när den satans fjärrkontrollen inte går att finna.

Mamma, som har närkontrollen, 

letar här och där kontrollen

tills hon ropar: Här - kontrollen!
Men hon är ju kvinna.

Stefan Demert

FORMLEK

FORMLEK

Allt är en lek med former.

Bortom formerna är dess skapare, det formlösa,
det i alla former manifesterade.

Vi bor i formen men tillhör den inte.

Vi tillhör det formlösa. Skaparen.

Det formlösa saknar inte identitet

– det är identiteten.

I det formlösa är det av oss värderade
förenat utan värdering:

ont-gott är ett
sorg-glädje är ett

kärlek-lidande är ett

Ty det som formens öga uppfattar som tragiskt
kan vara ett trappsteg till glädjen.

Det vi upplever som mörker i tanke och handling

är endast skuggor eller sotflagor som lätt skingras
av minsta ljus eller vindfläkt.

I formens värld är ingen form värd mera eller mindre kärlek än en annan.

Men vårt fysiska jags grumliga sinnen hindrar vår fjättrade kärlek
att göra sig fri och omsluta alla former.

Vi är formernas inneboende. Ständigt uppsagda.

Jagande förståelsen.

Stefan Demert

FROST

FROST

Oktobermorgon. Luleå.
Låg sol in i en skogsoas bland fasaderna.

Gick på frostmattor bland isgardiner och kristallkronor.
Tallarna klirrade mot himlen.

Mossorna var spröda som småkakor.

I lingonriset var det som om någon rik knös
hällt ut några säckar blandade ädelstenar.

Inte ett blad, inte ett barr hade frosten glömt.

Den hade till och med rätat upp några sista svampar
genom att klä dem med köldglasyr. Avklädda skulle de fallit ihop.

Har du gått bland blåbärsbuskar som klingar mot foten?

Solen steg och försökte slicka i varje vrå,
som en myrslok i en termitstack

– och frosten sprang ner under stenen som ett silvertroll.

För att invänta nästa natt och med vassare vapen återta.

Säsongens första tåkniparkyla.
Hotellfrukosten värmde.

Våren var en avlägsen bild.

Som åkerbärsblomman
på lättmjölkspaketet.

Stefan Demert

FRUSET KÖTT

FRUSET KÖTT

Med ett lass av fruset kött 

stannar långtradarn vid rött, 

bakom bommen medan tåget kör förbi.
Det är något som förfrusit.

Det är någon som förblött,
som bestulits på sin rätt att vara fri.

Det är dags för alla döda att gå ut ur sina rum.

Det är dags att långsamt räta varje linje som blev krum.

Det är dags att forma egot till ett vi. 

Stefan Demert

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

Fruktan

är hatets och intoleransens drivfjäder,
stängslet mellan människor och nationer.

Fruktans första byggsten

är rädslan att förlora något: barn, liv, hem, ting.

Utan ägandebehov ingen Fruktan?

Vi kommer att förlora allt. Så varför denna Fruktan?

Den tillhör också det förgängliga.

Vilka svårigheter som än väntar oss,
vilka öden som än väntar oss,
vilken död som än väntar oss
undkommer vi alltid med livet i behåll.

Därför är det dags att börja rulla in
taggtråden runt hjärta och ägor.

Stefan Demert

FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

Följ fjärilens stråk fram till trädet.
Där blänker det något vid roten.

Kanske de guldstänk ifrån städet
som inte försvann under soten.

Nu är sommaren här i sin fagraste blom
och nu är det lustigt att vara.

Ändå är dagen så ekande tom

– och det kan jag inte förklara.

Stefan Demert

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

 

Sneda skuggor skapas av den lågtstående solen:

en ärtstor sten får en skugga lång som en blyertspenna;
tallarna är två hundra meter - vi själva minst tjugo!

Det är dagarna före första frosten.

Kölden drämmer till mot solskivans gong-gong: Sista ronden!

Äppelträden tappar garden fullständigt,
äpplena faller och räknas ut ett efter ett.

Vi hinner inte mosa. Vi hinner inte sylta.

Vi hinner inte safta. Tiden rusar iväg som om den hade en tid att passa.

Vi ser inga änder längre vid sjön. Brödbitarna sjunker oätna.

Men det känns att änderna blänger på oss
misstroget genom gul vass.

De sneda skuggorna övergår till mörker.
Vi hastar hemåt med kragarna uppfällda.
Nu ska bilderna av sommaren sorteras och sättas in
i sitt sammanhangs album.

Snart är kölden här.

Men vetskapen om dess motsats bär oss genom mörka månader.

Snart står äppelträden med snö till knäna. Själen åker skidor bort,
bort från de insnöade boningarna och de hotfulla istapparna.

Vi skyndar oss att hänga äpplen i decembergranarna.

Solfrukt, levande ljus.

Stefan Demert

FÖRFALLET

FÖRFALLET

Vi måste möta förfallet rakryggade.

Se katastrofen i ansiktet.

Ta kaos i handen och leda det
som ett gråtande barn genom mörkret.

Det finns människor som ger sig ut på isarna trots varningar,

trots vädrets skiftningar. Opålitligheten.

Och vi säger: ”Läste du - så hemskt! En hel familj gick ner sig!”

Vi befinner oss på isarna. Långt från land.

Snart rämnar de – och vi får börja hoppa från flak till flak.

Så hemskt. Och ändå var vi läskunniga.

Har vi tur ska ingen minnas oss.

På scenen stiger nya människor fram.

Nya poeter fogar samman nya underbara ord och meningar.

Grunderna läggs till nya hus och tankar.

Har vi tur kan vi lämna salongen bakvägen utan att märkas.

Det gäller att utplåna spåren efter oss,
rafsa ihop alla gamla manuskript,
allt som påminner om oss och våra gärningar.

Vi tar inte adjö.

Råkar vi möta någon som frågar vart vi ska ta vägen,
så svarar vi bara: ”Vet inte.”

Har vi tur ska framtidens människa aldrig se bakåt med saknad.

På så sätt formades hela vår tid ändå till en gåva
att överlämnas till morgondagen:
Den gåvan är kunskapen om
hur man inte får leva.

Stefan Demert

FÖRNIMMARNA

FÖRNIMMARNA

I de allrasom tystaste timmarna,
när alla i staden sover,

då vakar i sina alkover
de förväntansfulla förnimmarna.

Då sitter de stilla i sängarna
och förnimmer det ohörbara,
som hörde de toner klara
fast ingen har nuddat vid strängarna.

I de allrasom tystaste timmarna,
när allt är försänkt i dvala,
hör de nätternas stillhet tala,
de förväntansfulla förnimmarna.

Stefan Demert

FÖRSÖKSDJUR

FÖRSÖKSDJUR

 

Jag känner att jag snart blir som en skrikande unge
i en barnkammare: otröstlig. Ingen vet hur jag ska blidkas.

Jag vill inte ha nallen! Nej, inte bilen!

Jagvillintejagvillintejagvillinte!
Jag äter opp bokmärkena om ni försöker muta mig med dom!

Jag vill inte ha hallonsaft!

Jag vill slänga ut alla mina saker och skrika: Förstår ni inte?!
Jag är inte här! Det ni försöker ge mig kan aldrig bli mitt!

Nej, jag vill inte sova. Jag vill inte vara vaken.
Inte med allt detta omkring mig.

Töm rummet.

Låt mig bara få sitta i det en stund – och se på er,

Beundra era vita rockar och er blanka målmedvetenhet.

Jag är apan i hörnet med den skrämda blicken
det rakade bröstet och elektrodmärkena vid tinningarna.

Ni försöker testa mig.

Ni försöker ta reda på hur mycket jag tål - så ni kan dra era slutsatser
för att sen utvärdera ett tuppfjät av nästa femårsplan.

Men jag vill att ni ska veta - när ni ger sprutan, när ni slår på strömmen
och öppnar bröstkorgen för att fingra på mitt hjärta

när ni kapar mina lemmar, skär av min tunga

och klipper ut mina ögon och lägger dem

tillsammans med de blodiga bomullstussarna i den rostfria skålen
jag vill att ni ska veta att ni är genomskådade.

Då om något är ni genomskådade.

Stefan Demert

GREVEN

GREVEN

Jag hyr av en greve i trakten
som aldrig har sagt var han bor.

Likväl är det han som har makten,
och den verkar skrämmande stor.

Jag bor mellan havet och källan,
jag lever mitt liv vid en ström
nånstans mellan ofta och sällan
i periferin av en dröm.

Det sägs han har gyllene salar
och källarvalv fyllda med vin
och att de som detta betalar
är vi här i periferin.

Han lever på oss som försakar
för att få bo i hans trakt,
och allt som han äger bevakar
hans trogna och hårdhänta vakt.

Han skyddar två träd bakom stängsel
att ingen må äta dess frukt.

Ty gör du det väntar dig fängsel
och tusen eoner av tukt.

Jag längtar till havet och världen:

– en sjudande utförselhamn.

Men jag kan inte påbörja färden
innan jag funnit hans namn.

Han uppslukas alltid av natten.
På dan finns han dold överallt.
De fogdar som driver in skatten
lär aldrig ha sett hans gestalt.

Det är kontrollerat och slutet,
det land där vi bor, du och jag,
men om blott sigillet blir brutet
förvandlas allting i ett slag.

Då faller den väldiga porten

som skiljt oss från allt som är vårt,
och greven får fly ifrån orten
och får det måhända rätt svårt.

Jag går här i livegendomen
som ännu bär grevens sigill.
Men jag ser bortom träden och blommen
en grind som han glömt stänga till.

Stefan Demert

GÄSTEN FRÅN TELLUS

GÄSTEN FRÅN TELLUS

 

Skapelsens krona står villrådig
med knottrig hud i blåsten.

Det blåser från öster där tystnaden ökar.

Det blåser från väster där städerna spricker.

Det blåser från söder där öknarna växer.

Det blåser från norr där isarna smälter.

Bara står där - övergiven

med knottrig hud i snålblåsten

– och med inbjudningskortet
till "Gudarnas bal" i handen.

Stefan Demert

HAR DU DET?

HAR DU DET?

Har du sett en skata deppa?

Har du hört talas om en kråka som sjukskrivit sig?

Har du sett en kaja hänga med huvudet?

Har du nånsin hört talas om en korp som inte funnit föda?

Har du hört en gråsparv tjattra om orättvisa?

Har du hört duvorna klaga över att höken varit synlig?

Har du det?

Stefan Demert

HEMLANDSTONER

HEMLANDSTONER

Den mörkhyade, elvaårige gambianske pojken

kommer fram till mig på stranden och säger

– på klingande söderdialekt - "Tjena, hur e´ leget?"

Plötsligt känner jag mig som en turist.

Stefan Demert

HIMLA-REVAN

HIMLA-REVAN

Solen slet en himlareva 

ur det säckvävsgrå.

Det blev ljusare att leva.

Lättare att gå.

Stefan Demert

HINDENBURG

HINDENBURG

(1937 - Dikten skrevs 50 år senare på Gran Canaria)

Ögonvittnet, reportern, skrek:
”Den brinner! Slår ut i lågor!
Detta är en av de största katastroferna!

0 mänsklighet!"

En mussla är pistagenöten med den ätbara delen
skymtande där inne mellan skalhalvorna som ett grönt öga.

Solen skyms av en palm. Guden skyms av en psalm.

Mata inte katterna, säger broschyren. Kom kisse ska du få godis.

Varje dag störtar Hindenburg.
Varje dag ropar en förtvivlad röst att Hindenburg störtar.

0 Gud! ropar rösten.

Medan människorna placerar summor och växlar mynt
nedhukade över varorna.

Inroparna ropar in, utroparna ut.
Det blänker i naglar och klockarmband
som reflexer av en avlägsen brisad.

Varje dag

exploderar över våra huvuden Hindenburg.

Exploderar i våra hjärtan Hindenburg.

Exploderar i ängens gräs Hindenburg.

Under sjöns yta Hindenburg.

Och en förtvivlad röst ropar att så sker.

Pistagenöten är som en liten zeppelinare.

Men långt mer uthållig.

Den är äldre än krigen.

Vilken solfaktor ska vi välja i dag
för att inte brinna upp.

Stefan Demert

HUNDARNA

HUNDARNA

Har hundarna något att äta,
då är det ingen fara.

Då håller sig hundarna lugna
och låter sin herre vara.

Har hundarna magarna fulla,
då låter de sig smekas.

Då kryper de inför sin herre
och låter sig lätt bevekas.

Då rusar de på kommando
rätt genom is och bränder.

Eller står vid sin herres sida
och slickar sin herres händer.

Men om herren de sina försummar
och glömmer att ge dem föda,
då börjar hundarna morra.
Då börjar hundarna döda.

För hundar är ganska enkla
och primitiva, dessvärre.

De samlas där köttet kastas,
oavsett vem som är herre.

Så vill du ha lugnt i ledet:
Se till att de jämt får tugga.

Då får du trogna vakter
som aldrig tvekar att hugga.

Som följer om än du vandrar
mot höjderna eller djupen.

Så länge du ger dem föda,
så slipper du skydda strupen.

Stefan Demert

HUNDARNA DÄR UTE

HUNDARNA DÄR UTE

Hundarna bråkar där ute i natten:
det är väl nåt gammalt kadaver

och bortslängda skulor och pölar med vatten
som orsakar deras palaver.

Det är väl den eviga kampen om makten
som leder till strid och förödan.

Hemlösa hundar har ökat i trakten

– det gäller dock inte för födan.

Dom strömmar emot oss ur kolmörka gränder
och samlas i bakgårdens skuggor.

Man hör deras utfall med blottade tänder,
man hör deras benknäckartuggor.

Stjärnorna tindrar som avlägsna smycken,
där änglarna har sina fester -
men här sliter hundar varandra i stycken
bland bakgårdens avfall och rester.

Huset vi bor i är hotat i grunden.
Sitt stilla och tänd inte ljuset!

– så kanske vi slipper den kusliga stunden
då dom börjar äta på huset.

Gränser och murar lär skydda oss föga
mot norr, öst och väst eller söder;
ty slutligen möter vi - öga mot öga -
dom hundar som är våra bröder.

Stefan Demert

HUNDEN OCH STJÄRNAN

HUNDEN OCH STJÄRNAN

Och hunden sover i en säng av tid
med nosen vilande mot ena tassen

Och spindeln sömmar på en väv invid
och båten vilar i den gula vassen

Och hunden springer i sin sömnterräng
den smala foten rör vid mattans fransar
Den söker gömda ben i tidens äng

där myt och vara flätar sina kransar

Den gula vassen stryker mot en stäv

Och intet finns som det är värt att sörja
En fladdermus raserar spindelns väv

och än har tiden knappast hunnit börja

I stenen insprungen är nattens ros
och himlen hänger sårad över taggen

Och intet finns som man kan stanna hos
0ch spindeln spinner nya nät åt daggen

Det råder varken oro eller frid

Och än är inget fött eller begravet

Och hunden sover i sin säng av tid

0ch stjärnan flyter på det öppna havet

Stefan Demert

HUNGER

HUNGER

Ett dansgolv. En tom restaurang,
smältande hasande steg,
skrattsalvor, mummel och glas mot glas.

Nyss bjöd här en välkänd orkester
på eggande rytmer från Cuba
och häxdoktorn svängde i baren
hemvant med läkande drycker.
Nyss satt här en man och "tyckte"
om livet, i örat på grannen.

Artiga kypare stod som statyer
och väntade tåligt på vinken
från någon som borde ha vetat
att stoppa vid förra drinken.

Här: knöts många flyktiga band,
byggdes det vindsäkra torn

dömda att rämna när ruset flytt.
Som fladdrande själar steg röken
mot lampornas mattröda härdar.
Porslinsklirr och bländvita dukar.
Ögon som letade ögon.

En tom restaurang, där stolar
nu spretar med benen mot taket.

Nu sover han som slog näven i bordet

(när morgon förkunnas av finken)
och hon som fick drömmarna spräckta.

Städerskan kommer med hinken.

Stefan Demert

HUSETS VÄRD

HUSETS VÄRD

Rubba inte mina cirklar. Rasera inte mina staplade kuber.

Blås inte omkull mitt kontokorthus.

Akta så jag inte tar räntesats och knuffar ut dig!

Vad vill du mig egentligen?

För din information kan jag tala om att
allt jag äger är frukterna av hårt arbete.

Jag behöver inte stå till svars.

Att jag investerar i diamanter och guld är väl helt följdriktigt.

– ska jag låta pengarna rinna bort? -
Det räcker väl med dom höga skatterna!
Och inte har man råd med hantverkare heller;

Vad är det förresten för fel på tjänster och gentjänster?

Det var ju så det började. I grottorna.

Innan personnumren och blanketthysterin
och alla övernitiska deklarationsgranskare.

Jag tror på den individuella företagsamheten och skaparkraften:
några måste ju satsa något, tänka framåt - och rycka med sig resten.

Mig lurar du inte med ditt snack om jordens resurser
och återhållsamhet och fan och hans mormor.

Du skulle säkert själv vilja ha sommarstuga och videobandspelare

Tro inte att jag är emot solidaritet och jämlikhet;
men nog skulle det väl verka fånigt  om vi allihop började cykla

- kanske till och med kungen och Silvia - va?

Nädu, jag ska säga dig vad du är;

du är avundsjuk, just det - och missunnsam.

Det är den berömda kungliga, svenska avundsjukan.

Du tål inte att andra har det bättre än du.

Du vill att varenda jävel ska käka morötter och groddar
bara för att du gör det.
Du unnar oss inte lite fest, lite kalas, - livet är ju så kort.

Jag tror att dom som lyckats bygga upp en trygghet
omkring sig är värda den.

En del vill ju bo i lerhyddor okej, det är deras sak;
men kom inte och påstå att det är meningen
att vi alla ska leva likadant - nänä, det går jag inte på.

Det här har jag skapat själv.
Jag har förverkligat mina drömmar.

Jag brukar inte skryta… men - lite stolt är jag nog.

Folk som kommer hit trivs. Det känns skönt att ha åstadkommit något.

Men visst har det kostat på; man får ingenting gratis.

Så var inte så ogin nu - Koppla av!

Häng med ner i gillestugan så ska jag blanda en drink åt dig.

Tänk inte så förbannat mycke'

Stefan Demert

HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert

HUVUDTEMA

Huvudtema I

Utanför på gården i sandlådan, sitter två små barn
och öser sand i hinkar. De småpratar.

Öser i, häller ut. Öser i igen.

Vad är det med det då?

Jo, båda har hockeyhjälmar på sina huvuden.

Mitt i sandlådan. Mitt i sommaren.

Det är trettio meter till närmaste väg.

Jag börjar ana att duvorna i björkarna
är utsända spioner från Trafiksäkerhetsverket,

Socialstyrelsen, BRIS och Allmänna Övervakningsnämnden.

Vi kan inte nog skydda oss mot det eventuellt tänkbara.

Hjälmarnas antal växer.

Men ännu är allas hjärtan oskyddade. Gudskelov.

Tills vi tvingas bära skottsäkra västar

Huvudtema II

När Nippe blev påkörd och dog

- han skulle cykla och köpa en tidning åt en gubbe,

sa någon att hjärnan

rann ut på gatan, vid bilhjulet.

Vi tänkte oss bilden men fortsatte att cykla
med vind i håret och badbrallorna på styrstången.

Det var ju det som var vitsen med att cykla.

Inte att, iförd hjälm, mäta sträckor och kalorier.

Och slita i femton växlar.

Huvudtema III

Men tänk om man ramlar då? Kör på något.
Blir påkörd. Och flyger i en båge …

Då är det nog bra med hjälm. Eller…?

Och när ens eget barn ligger där! Och har klarat sig!

Vad ska man svara på det!

Kanske: Om jag har lärt mitt barn att det ska älska livet
och vara rädd för döden har jag misslyckats.

Livet är inte något man lever i förebyggande syfte
att undgå döden. Livet har ingen hjälm.

Det väjer inte för det oundvikliga. Det ropar döden till sig.

Och den kommer och lägger till som en båt vid en kaj.

Enligt turlistan.

Stefan Demert

HÄNRYCKNINGENS TID

HÄNRYCKNINGENS TID

Å vad det doftar från häggarna.
Å vad det ångar vid väggarna.

Å vad det spränger i markerna

Å vad det prunkar i parkerna

Å vad det svider i hjärtats kött

Å vad det vaknar i allt som har dött 

Så kom då ryckningen och ryckte hän.
Den ryckte blommor och den ryckte trän.

Den ryckte brudpar så de gifte sig,

men aldrig nånsin att den ryckte mig - !

Du kände mig aldrig det har jag förstått,
nu går våra vägar isär.
Där jag såg ett vindskydd där såg du ett slott.

Vi mätte väl världen med olika mått.

Nu är det precis som det är.
Man lever så länge man lär.

Stefan Demert

HÄR LEVDE EN MAN

HÄR LEVDE EN MAN

Här levde en man.

Många fann honom butter och inåtvänd.

Men hans kärlek fick hans tal att stocka sig
och hans händer att famla efter stöd.

Han försökte hämta något bortom sig själv
som han visste tillhörde alla
och som han ville dela med sig av.

Men hans omgivning uppfattade honom
som fientlig och svåråtkomlig,
ty han deltog sällan i andras glädje.

Men han tog deras sorg till sig och kved i mörkret.

Hans allvar gjorde folk osäkra.
Motvilligt gick det upp för honom
att han skrämde de han älskade,
ty ibland brände hans öga,
högg hans tunga och hans leende lyste för sällan.

Han blygdes då över sin oförmåga att nå fram
och skämdes över sin förmåga att få människor
att vända sig bort och besvara hans tal med ryggen.

Då gick han ut i skogen.

Han ylade mot månen och skrek mot solen.
Han famnade trädet och grenslade stenen.

Han hamrade med knytnävarna mot marken
och tiggde om att få sitt hjärta frilagt.

Så förflöt hans liv.

Just nu lyfter den lätta lilla kistan av balsaträ
med hans själ i upp ur mullen.

Vad finns kvar?

Några brev med hans namn på och några rader i ett block:

"I handflatan minnet av hundens mjuka päls.

I nysnön spåren vid min dörr av någon
som varit mycket nära under natten.”

Stefan Demert