SANDSLOTTET
Han gick in i väggen, det sa bara ”tjoff!”
Förr var han on - nu är han off.
Nu sitter han här på en strand i
en stol,
utbränd, och bränd av Canarias sol.
Hur han kom hit är det knappast
han vet.
Han finns i en bubbla av overklighet.
Han läser en bok - men det är som
på håll,
för lusten att läsa är lika med noll.
Företagsläkaren sjukskrev och sa:
"Om du vilar en tid ska nog allting bli bra.
Res, koppla av, och kom loss
lite,
sen får du nog styrka att komma igen."
Han tittar på folk, horisonten
och sand,
och håller en drink i sin darrande hand.
Det är nånting i bröstet han ej kommer åt,
en avlägsen svidande
inkapslad gråt.
Arbetskonceptet förvandlades till
en lögn och en myt - plötsligt stod allting still.
Jägarinstinkten försvann. Även tron
på framgång, som varit hans inspiration.
En dag stod han där framför självklara val
och såg ingenting - bara tomhet och skal.
Han gömde sig - vettskrämd - på en toalett
med skjortan sin dyblöt av ångestens svett.
De roller han jämt spelat upp mot envar
föll sönder i bitar tills ingen fanns kvar.
Han var inte man eller make och far.
Han var en person utan samhällsansvar
– och det är det värsta man nånsin kan bli.
Då hamnar man i nån sorts periferi.
Man blir som en myra som tappat sitt strå
och vet inte åt vilket håll man ska gå.
Nu sitter han här på en främmande strand.
Han föll över bord i ett avlägset land
där allting förväntas ha mening och mål,
ord som för honom försvann i ett hål,
ett svindlande stup och en bottenlös dy.
Han snurrar på drinkglasets kräpp-paraply
och tittar mot himlen: ett charterplans dån…
förmodligen lastat med folk
hemifrån.
Han ser på en pojke på fyra, fem år,
som nere vid strandlinjens snäckor och spår
med händerna bygger ett slott utav sand
och som ropar till modern på spanska ibland.
Han vinkar till honom och han bygger på
– och mannen från norden kan inte förstå
att pojken far runt under lyckliga tjut
när havet tar slottet och allt plånas ut.
Det var ju så vackert, så välbyggt - och märk:
det måste ha varit en mästares verk!
Men mästaren skrattar och kastar sin hink,
och plastspaden studsar mot nordmannens drink
– och han börjar skratta: så
fånigt allt är!
En pojke, ett sandslott – och han sitter här
och skrattar tillsammans med pojken så gott,
som pekar mot platsen där slottet har stått.
Vad var det nu företagsläkaren sa?
Det var nåt med "vila" och nånting med ”bra”,
"förnyade krafter" och "komma igen"
med uppladdad ”styrka" på
banan – och sen - ?
Det var ingenting om en solbelyst strand
där tusentals slott ligger dolda i sand
i väntan på någon som gräver ett slag
och bygger ett slott - om så blott för en dag.
Vad han nu ska göra och vart han ska gå
det tänker han inte ett ögonblick på.
Han ler och betraktar sin nyvunne
vän
som börjat att bygga ett sandslott igen.
Han gick in i väggen. Men där
fanns en dörr
som öppnade sig mot en känsla från förr,
en tid utan måsten och plikter och krav
där allt är en lek vid ett urgammalt hav.
Stefan Demert
