DIN RÖST – DITT SPÅR I LIVET

 

När den första fjäderlätta beröringen uppfattats,

när den första flyktiga lilla rörelsen förnummits,

börjar det långsamma, stegvisa uppvaknandet.

Du har hört din egen röst

långt borta, ropa på dig.

Och du stannar till på vägen.

Vem ropade?

Ingen annan har hört.

Ingen annan kan svara dig.

De fortsätter att gå.

Du får söka svaret själv.

Men du hittar inget – och går vidare.

Då dånar rösten

förbi dig igen – som ett tåg.

Och när bommarna fälls upp,

går du inte över järnvägen

utan viker av, och börjar följa spåret.

Ensam.

Beslutsam.

Stefan Demert

DOMHERRARNA

Nu kommer domherrarna

dessa flygande juläpplen
fram från sina lägömmen under granarna.

Nu är nätterna hårt kalla och fågelbordets frön
utströdda av människohand är det enda
som håller döden på avstånd.

Skymningen smyger sig på
redan under tidig eftermiddag
och snart har mörkret svalt dagen.

Domherrarna burrar in sig i sig själva
och försöker hålla livslågan brinnande.

De sitter i de nakna asparna
med inom sig spinnande energi.

Gårdskatten ser längtansfullt upp mot grenarna
med månen simmande i kattögat.

Överallt faror. Överallt är livet hotat,
och överallt överlever det.

Det går en ängel över jorden.
Det är livets egen ängel.

Hon bär ett brinnande ljus i den ena handen

och den andra kupar hon kring lågan

Om än vinden kastar sig med all kraft mot ljuset,

om än stormen slungar sina allra vassaste spjut
mot lågan är ängelns hand så stark och vid
att inte en flämtning kan förmärkas
hos det brinnande ljuset.

Detta ljus bor i allt levande. Och allt lever.

Om än det svartaste mörker lägrar sig över allt ljus,
om än den mest kompakta och förkvävande natt

sjunker ner över lågan och en allt överskuggande
mörk tomhet omsluter världen - så brinner ändå ljuset

i denna ängels hand.

Ty detta ljus är före mörkret och är även dess upphov.

Därför kan mörkret aldrig besegra det,
såsom det skapade aldrig kan besegra det varur det är skapat.

Den stora tanken förgrenar sig
och talar tyst genom varje form.

Inom de i vinternatten kurande domherrarna brinner denna ängels ljus.

När de dör vandrar ljuset vidare.

Månen seglar från kattöga till kattöga genom tid efter tid.

Vingar dalar ner från livsträdet.

Samtidigt lyfts ur gräs och snö
nya vingar av solens trådar uppåt.

I den afrikanska natten böjer sig zebran ned not vattenhålet

och fångar upp ett meddelande från domherren
förmedlat av månspeglingen.

Livet sprider sina brev över ofattbara avstånd,
och budbärare i alla former för tanken till livet vidare.

I den nordiska vinternatten lägger sig vita snökorn
på de sovande domherrarnas svarta hättor.
Och nedanför sovträdet, i fågelbordets frön, gror livet
och flämtar i mörkret, som en bädd av glöd.

Stefan Demert

DRIVKRAFTEN                 

Nu är tiden inne.

Nu hoppar grisslornas ungar

en efter en
från de höga klipporna.

Nu ska de ned i havet
utan att slås ihjäl
eller ätas av de labbar
som kretsar över dem.

NU - hoppar de!

Hannarna som väntar i havet
lockar på dem.

Nu hoppar de.

I skydd av skymningen.
Pådrivna av den kraft
som funnits långt innan grisslorna.

Innan klipporna.
Innan vinden.

Nu hoppar de,

– påverkade av
stillhetens längtan
efter rörelse.

Stefan Demert

DRUNKNANDE KAPTENER                                                                  

På kvällen hände det:

"Nu är vi framme, sa kaptenen,
beordrade ut landgången

och klev rätt ut i havet

– två kilometer från land.

Ännu medan han sjönk trodde han sig ha rätt.

Han förundrade sig över
att staden var nermörk och folktom.

Många sådana kaptener färdas över de sju haven.

Men det finns eldare och uppassare
som vet hur många skovlar kol
eller hur många steg
det är mellan hamnarna.

De går alltid i land torrskodda
och känner vägen under lyktorna
till de ställen där hjärtat,

som dunkat i takt med maskin och ordergivning,
får vila ut ett slag
och välja sin egen rytm och gång.

Ännu medan vi sjunker kommer vi att förundras
över det mörker som omslutit oss
utan att vi märkt det.

Då är det dags att be om råd
av uppassare och eldare.

De som vet var ljusen finns
och har avstånden i ryggraden.

De som tjänat många drunknade kaptener.

Stefan Demert

DRÄNGEN

Varje dag åt han en tallrik tystnad.

Flugorna gick på bordet, satt på smörgåsen.

Han hade stövlarna på sig
för han skulle snart ut igen.

Ensamdrängen.

Han kunde ha haft hustru och fem magra ungar.

Men det blev inte så.

Han blev en av de många ensamma som alltid funnits.
Han märktes knappt.

Ibland glömde flugorna bort sig
och flög rakt igenom honom.

Pratade han var det med korna.

Hans namn nämndes aldrig.

Han tilltalades med ”han”
- ”han kan väl se till att grin´n blir stängd” –

Tystnaden åt långsamt upp honom
tills bara stövlarna återstod.

För tjugo öre gick de bort
och försvann in i det nya seklet
omkörda av automobilen.

Det nya seklet – då de livegna skulle bli fria
men andra och stadigare fängelser skulle uppföras
av tekniken.

”Moderna tider” – Chaplins huvud sticker ut ur

kugghjulsmaskineriet; hans ansikte är vitt och skrämt.

Matmaskinen, som konstruerats för att göra arbetarnas
lunchraster kortare, piskar in födan i hans skräckfyllda ansikte;
den nya tiden räcker ut tungan åt människan,
grimaserar och viskar: Skyll dig själv .

Chaplin och ensamdvärgen struttar in i solnedgången
med en käpp som enda drivmedel.

Långtradarchauffören lämnar motellets bar,
med dess usla föda, och sätter sig vid ratten
riktning Europa. Stadig körning. Handelsbalans.
På bordet står hans tallrik kvar;
flugorna delar på avskrapet, tystnadens rester.

Såsen stelnar.

Stefan Demert