DRÄNGEN

Varje dag åt han en tallrik tystnad.

Flugorna gick på bordet, satt på smörgåsen.

Han hade stövlarna på sig
för han skulle snart ut igen.

Ensamdrängen.

Han kunde ha haft hustru och fem magra ungar.

Men det blev inte så.

Han blev en av de många ensamma som alltid funnits.
Han märktes knappt.

Ibland glömde flugorna bort sig
och flög rakt igenom honom.

Pratade han var det med korna.

Hans namn nämndes aldrig.

Han tilltalades med ”han”
- ”han kan väl se till att grin´n blir stängd” –

Tystnaden åt långsamt upp honom
tills bara stövlarna återstod.

För tjugo öre gick de bort
och försvann in i det nya seklet
omkörda av automobilen.

Det nya seklet – då de livegna skulle bli fria
men andra och stadigare fängelser skulle uppföras
av tekniken.

”Moderna tider” – Chaplins huvud sticker ut ur

kugghjulsmaskineriet; hans ansikte är vitt och skrämt.

Matmaskinen, som konstruerats för att göra arbetarnas
lunchraster kortare, piskar in födan i hans skräckfyllda ansikte;
den nya tiden räcker ut tungan åt människan,
grimaserar och viskar: Skyll dig själv .

Chaplin och ensamdvärgen struttar in i solnedgången
med en käpp som enda drivmedel.

Långtradarchauffören lämnar motellets bar,
med dess usla föda, och sätter sig vid ratten
riktning Europa. Stadig körning. Handelsbalans.
På bordet står hans tallrik kvar;
flugorna delar på avskrapet, tystnadens rester.

Såsen stelnar.

Stefan Demert