DOMHERRARNA

Nu kommer domherrarna

dessa flygande juläpplen
fram från sina lägömmen under granarna.

Nu är nätterna hårt kalla och fågelbordets frön
utströdda av människohand är det enda
som håller döden på avstånd.

Skymningen smyger sig på
redan under tidig eftermiddag
och snart har mörkret svalt dagen.

Domherrarna burrar in sig i sig själva
och försöker hålla livslågan brinnande.

De sitter i de nakna asparna
med inom sig spinnande energi.

Gårdskatten ser längtansfullt upp mot grenarna
med månen simmande i kattögat.

Överallt faror. Överallt är livet hotat,
och överallt överlever det.

Det går en ängel över jorden.
Det är livets egen ängel.

Hon bär ett brinnande ljus i den ena handen

och den andra kupar hon kring lågan

Om än vinden kastar sig med all kraft mot ljuset,

om än stormen slungar sina allra vassaste spjut
mot lågan är ängelns hand så stark och vid
att inte en flämtning kan förmärkas
hos det brinnande ljuset.

Detta ljus bor i allt levande. Och allt lever.

Om än det svartaste mörker lägrar sig över allt ljus,
om än den mest kompakta och förkvävande natt

sjunker ner över lågan och en allt överskuggande
mörk tomhet omsluter världen - så brinner ändå ljuset

i denna ängels hand.

Ty detta ljus är före mörkret och är även dess upphov.

Därför kan mörkret aldrig besegra det,
såsom det skapade aldrig kan besegra det varur det är skapat.

Den stora tanken förgrenar sig
och talar tyst genom varje form.

Inom de i vinternatten kurande domherrarna brinner denna ängels ljus.

När de dör vandrar ljuset vidare.

Månen seglar från kattöga till kattöga genom tid efter tid.

Vingar dalar ner från livsträdet.

Samtidigt lyfts ur gräs och snö
nya vingar av solens trådar uppåt.

I den afrikanska natten böjer sig zebran ned not vattenhålet

och fångar upp ett meddelande från domherren
förmedlat av månspeglingen.

Livet sprider sina brev över ofattbara avstånd,
och budbärare i alla former för tanken till livet vidare.

I den nordiska vinternatten lägger sig vita snökorn
på de sovande domherrarnas svarta hättor.
Och nedanför sovträdet, i fågelbordets frön, gror livet
och flämtar i mörkret, som en bädd av glöd.

Stefan Demert