STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Det händer ibland att jag
i den stora staden
kastar en blick
i det skyltfönster
jag just passerar
för att se
om jag ännu är kvar.
Hittills
är jag det.
Men jag vet
att den dagen kommer
då jag inte längre ser
min spegelbild.
Att jag är någon annanstans.
Eller också
är det staden som försvunnit.
Stefan Demert
Här och Nu.
Inte Då och Sedan.
Då och Sedan
är våra gissel.
Då är Skuggan
och Hullingarna.
Det som förföljer
och håller kvar.
Sedan är Framtiden
Det som undflyr och skrämmer,
ovissheten och frågorna.
Här och Nu
skapar en öppning
mot gränslöshet
i tid och rum.
Ändå älskar vi att älta
förfluten tid.
Ändå älskar vi
våra förväntningar.
Med åtföljande besvikelser.
I Här och Nu
finns inget ältande,
ingen förväntning
och ingen besvikelse.
Där finns stillheten.
Och vidsträcktheten.
Nu lyfter
den omöjliga humlan
sin omöjligt tunga kropp
med sina omöjligt tunna vingar
Den vill upp till blommorna
i körsbärsträdet
Och för den som vill
är ingenting omöjligt
Stefan Demert
Humlorna hänger
i gungande klöver,
noterar jag sömnigt.
Dofterna söver.
Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.
Vindarna vandrar
i väldiga kronor.
En mås glider över.
Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.
Humlorna hänger
i gungande klöver.
Stefan Demert
Jag vägrade att tömma
den brungrumliga drink
man ställt framför mig,
brygden av:
ismer-dogmer-åsikter
– skyltar-etiketter
– bla-bla-bla …
Men man skålade med mig,
och för konvenansens
skull
drack jag.
Döm om min förvåning
när jag i glasets botten fann
ett rött bär -
Jag hade haft fel igen.
Stefan Demert
Indianen i mig
doppar paddeln
i det grönsvarta vattnet.
Det levande vattnet.
Det
oförklarliga vattnet.
Jag låter
kanoten glida
och hör dropparna från paddeln
blippa mot ytan.
Jag är här och inte här.
Mygg, småväsen
och
millimeterstora änglar
dansar bland strandväxterna
under blodfull sång.
Dagens värmebölja slår mot nattluften,
varmt och fuktigt mörker
flyter över sjön.
En korp talar.
Ett rådjur
berättar något.
En uv frågar en annan.
Tornseglarna har nattvickning.
Månen blommar.
Indianen i mig
doppar paddeln i månskenet.
Bröder och systrar från en annan tid
viskar omkring mig och bär farkosten
på ryggar av vatten.
Jag kan se eldarna vid deras läger.
Träden rör tyst vid
varandra.
Mjukt, som nattfjärilen mot kinden.
Jag drar iland kanoten
och smyger barfota upp
genom svart granskog.
Det är en kväll i norra
Värmland.
Stefan Demert
Den som tror sig
ha gömställen
lurar sig själv
den som tror sig
kunna fly undan
förvilla förföljaren
och sätta sig i säkerhet
som tror sig kunna
huka bakom stenen
för att undgå upptäckt
eller trycka mot väggen
och triumferande se
hur förföljaren drar förbi
den grips ändå till sist
Ingen ingen
undkommer kärleken
Stefan Demert
