Det förkastliga kartoteket.
När vi nu åter ska mötas låt
oss då inte tala till det förflutna i varandra.
Låt oss vara här och nu.
Mycket har hänt sedan vi
senast sågs, kanske inte i det yttre, men väl i det inre.
Låt oss inte gå i samma fällor som tidigare, utan i stället avstå från förbehåll
och förutfattade meningar.
När vi möts: dra inte ut
lådan där du förvarar mig och sedan börja bläddra i mina för- och nackdelar.
Låt lådan vara tom, så gör
jag likadant.
Vi har tagit varandra som
gisslan så många gånger. Det är dags att vi släpper varandra fria.
Det har nu gått så lång tid att vi borde veta att vi aldrig kan känna en annan
människa,
än mindre ha åsikter om henne och döma henne.
Men så har det inte varit − vi vilar dömda och bedömda i varandras lådor; var och en
av oss fullklistrade med åsiktsetiketter. Då är vår gemensamma ofrihet total.
Men när den stridbare − den som alltid stått på sin egen barrikad och kämpat för
sina ideal och åsikter − märker att hon/han egentligen är försvarslös och att detta även gäller alla
andra, då är det något nytt som sker; en lättnad uppstår: Jag är den jag är.
Acceptera mig eller förkasta mig, jag
tänker varken bejaka eller gå emot.
Jag tänker inte längre tömma min energi på attack eller försvar.
Jag tänker
vandra den väg jag önskar och göra det jag finner bäst och tro på det mitt
hjärta viskar.
Jag ska försöka tömma alla
mina lådor och sedan anstränga mig för att inte åter fylla dem.
Och jag ska − hoppas jag − tömma den största lådan
av dem alla, den där alla mina egna fördömanden och åsikter om mig själv finns.
Det senare är kanske det
allra svåraste.
Sedan vi en gång upphörde
att betrakta oss som en enhet och började hävda och försvara våra subjektiva
revir, har vi sårat varandra i ord och handling.
Denna kamp har utvidgat
sig under årtusenden.
Vi har gått totalt vilse och byggt upp egna små världar utan hänsyn till
helheten.
Livslögnen har blivit vår trognaste följeslagare.
Vi talar förbi varandra − inte till varandra. Vi talar till det förflutna, till
bilder av gårdagen som vi bär med oss och de falska bilderna av andra. Och den
som talar är den falska och förvrängda bilden av oss själva.
Vi måste hålla rent i
lådorna och bli mer uppmärksamma på att det ständigt sker förändringar.
Med oss
själva och andra. Vara lyhörda.
Är vi inte det har lögnen gjort oss blinda och
döva. Och döda.
Så när vi ses: låt oss
inte tala till gårdagen i varandra.
Låt oss betrakta varandra som om vi vore nyfödda.
Låt oss hjälpas åt att krossa allt som håller lögnerna levande!
Som håller våra begränsningar vid liv.
Då kommer vi att kunna påbörja ett alldeles
nytt och spännande kapitel i den väldiga bok vi skriver tillsammans.
