LEOPARDENS DIKT

LEOPARDENS DIKT

Då reste sig leoparden upp och läste

den vackraste dikt som hörts i djungeln.

Det blev alldeles tyst. Allt avstannade och höll andan.

Vinden dog i trädkronorna.

Han beskrev hur det var att gå i det höga gräset.

Hur marken kändes under tassarna

och hur det var att sova i en grenklyka
med bröst och kind mot trädet.

Han berättade om de tusen dofterna

och om offervittringen som fick nosvingarna att vibrera.

Om kärleken mellan jägare och offer och bägges ångest

− och alla som lyssnade förstod honom väl.

Han läste om alla levandes roller, de vi måste spela,

från tordyveln till noshörningen.

När han läst färdigt hade stjärnorna redan tänts.

En råbock kom fram och slickade hans nos.

Deras ögon möttes en kort stund: leopardens, offret för sin jägarroll

− och råbockens, den flyende livsjägaren

Så lyfte tystnaden ur träden buren av en papegojflock: Råbocken flydde i månljuset,

och leoparden fixerade blickstilla nästa offer.

Några mil därifrån gick människorna
sina upptrampade stigar med blickarna i marken

och händerna knutna i fickorna.

Ibland stannade någon av dem upp, tittade mot djungeln och sa: "Tyst! Jag tyckte jag hörde något.””

Sen föstes han vidare av de bakomvarande lyckojägarna.

Men en dag ska leopardens dikt nå människan.

Hon ska bli varse syskonskapet och de heliga sambanden.

Då ska stigtramparna vada ut i gräset.