MOTSATSERNAS SAMARBETE

MOTSATSERNAS SAMARBETE

Möglet. Korrosionen. Rosten.

Nedbrytningen. Det ankomna.
Växandet och vissnandet. 

Det färska - i sig bärande förruttnelsen.

Lagbundenheten mellan positivt och negativt.

Kraftspelet mellan polerna
och dess stränga växelverkan.

I detta spel ser vi alltid nedbrytningen
som det negativa, men ingen av polärerna
kan existera utan den andra.

Motsatsernas samarbete bygger upp universum.

Vi tillhör förfallet; vår nedgång
har redan väckt sin motpol.

Vår sinande kraft
är uppgångens mylla; ur vår degenerering,
i liv och tanke,
– som i sig själv inte är negativ -
föds den nya tiden.

Vi har format vårt öde,
men vi har inte gett upp.
Det står inte i mänsklig makt att ge upp.

Vi saknar den förmågan;
vi äger bara förmågan att gå vidare.

Vägen vi kom yr igen bakom oss.
Sekunderna ryker som snörök.

Drivorna växer mot gavlarna.
Hus bäddas ner.

Vad var väg och vad var inte väg?

Det nya knuffar oss otåligt i ryggen,
vill fösa oss åt sidan
och komma in i huset och ta över.
Så att vi får vila ett tag.

Det är ett drama utan tragik.

Snart avlas ett barn

om vilket föräldrarna
kommer att säga:
Det är inte vårt!

Det liknar inte oss!

Men av andra
ska detta barn vara väntat
och efterlängtat

Och igenkänt.

Lätt med foten

sätter Vattumannen vaggan
med den förstfödde i

i rörelse

lågmält sjungande en vaggsång
om morgondagen.

Stefan Demert

MYSTIK

MYSTIK

Se! ropar människan: Mystik!

En sån mystisk händelse.

Så oförklarlig.

Bäst att återvända till det kända:

snabbköpsvagnen, hungersnöden,

månens framsida, den fyrkantiga mjölken,

bensinpriset, Dagens eko och kungafamiljen.

Bäst att tala med dem som svarar det man vill.
Bäst att titta bort och inte låtsas om.

Man får akta sig noga så man inte börjar grubbla.

Det finns så mycket konstigt så.

Det ska man inte forska i.
Det ska man låta vara.

Man vet aldrig vad som kan hända.

Mormors kusin Allan var ju en sån där.

Hade en massa underligheter för sig.
Inte att han var elak,
men han sa att han såg en massa saker. Och hörde.

Sånt är inte bra, det förstår man ju,
att man ser och hör sånt
som inte finns.

Men så var det aldrig nån i släkten
som ville hälsa på honom heller.

Man ser det man ser,

och man hör det man hör,
det har jag alltid sagt.
Det räcker med det.

Det ska inte vara nåt annat.

Och det säger dom i TV också, alla dom som vet.

Och om man inte tror på alla dom som vet,
vilka ska man då tro på?

Inte tossingar i alla fall. Som Allan.

Men så dog han på Beckomberga också.

Stefan Demert

MÄNNISKAN OCH BLOMMAN

MÄNNISKAN OCH BLOMMAN              

Jag läste språket i moln och berg

I fallna blad och i vatten
Jag kände namnet på varje färg
som bor i himlen om natten

Jag tydde tecken i strån och grus
I varje träd såg jag anden

Jag ägde nyckeln till vindens hus
och tydde spåren i sanden

Men allt jag tydde och allt jag såg
i minsta droppe, i största våg,
det var en konst för det tomma

Ty största visdomen ändå låg
i varje blommande blomma

Jag kände kärlek till var och en
och rättvist allting jag vägde
Varenda människa var min vän

och jag gav bort allt jag ägde

Det fanns ej gräns för min givmildhet
och jag var ödmjuk mot alla

Strax var jag framme och bar och slet
så fort jag såg någon falla

Jag skänkte krona, jag skänkte krans
varhelst jag såg att en fattig fanns
Men mina gester var tomma

Ty största kärleken ändå fanns
i varje blommande blomma

Stefan Demert

MÄNNISKAN OCH ÖKNEN

MÄNNISKAN OCH ÖKNEN

De f.d. torterarna tigger om nåd, vädjar för sina liv,
slår ut sina öppna händer mot domstolarna;
händer som nyss var knutna kring ett mörker.
Men de nya bödlarna ser på varandra i tyst samförstånd,   
talar till varandra med avmätta men tydliga huvudrörelser.
En söt saliv stiger i segrarnas munnar;
i munvinklarna syns lite skum, eller fradga,
som hos hästar som just gått i mål.
Obarmhärtigheten fyller rummet som en bitter lukt.
Med tonlösa röster avkunnas domarna.
Någon av de anklagade svimmar. Någon gråter.
Någon förbannar. På några minuter är salen tömd.
Efter ytterligare några är de dömda avrättade.
Även revolutioner måste rationaliseras.
Svart som den nye ledarens huvudbonad
stiger solen upp över landet.

Som en sandstorm blåser de dömdas rop,
och ropen från dem de tidigare dömt,
emot oss - varje ord ett nålstick.
Sanden tränger in överallt.
De ouppnåeliga oasernas vatten är förgiftat,
inte ens hägringarna förmår locka oss vidare.
Ordsanden viner.
Kamelerna segnar ned på knä och välter över.
Våra karavaner blir liggande, snart uppslukade
och av sanden övertäckta.
Öknarna växer oupphörligt.

I det vindpiskade tältet i oljelampans sken,
med ena handen pressande det fladdrande pappret
mot bordet slickande på blyertsen,
försöker människan formulera sin nådeansökan.
Den hon ska ropa i vinden, under stjärnvalven.

Stefan Demert

MÖRKRÄDD

MÖRKRÄDD

Jag var rädd för mörkret.

Jag var rädd för natten.

Jag gömde mig under täcket
och väntade.

Plötsligt kunde någon komma
in i rummet och tända ljuset.

Då kikade jag fram och ropade:
"Släck! Släck! Släck!"

Ljuset släcktes och jag var
lika rädd som förut.

Stefan Demert