STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Det är stilla solsöndag.
Jag och en fluga
läser tidningen.
Medan jag
läser två spalter
sitter flugan stilla
via ordet "en”.
Medan jag
läser färdigt artikeln
– om en filosof -
förflyttar sig flugan
till ordet "tanke".
Där sitter den,
när jag lämnar rummet.
Jag har inga bevis för
att den inte läste
hela artikeln
i min frånvaro,
eller att jag fick ut
mer av den.
Stefan Demert
Jag såg en fjäril.
och ingen i mig tänkte: en fjäril.
Jag bara såg den.
Tiden stod still
och min tanke var befriad
från sin uppgift
ett ögonblick.
Några tysta vingslag
var jag vingarna.
Stefan Demert
Om den halte mister sin hälta
då är det gott och väl,
men om saltet mister sin sälta
då finns det goda skäl
att ögna i tidtabellen
och ändra sin levnads spår.
För vi lever så nära kvällen
i världen vi kallar vår.
Det är så lätt att dröja,
att fastna och stanna kvar.
Vi bär gärna samma tröja
vi burit i alla dar.
För oss är den verkligheten,
som reporna i vårt golv.
– Men upphängd mot kökstapeten
närmar sig klockan tolv.
Och om tåget lämnar stationen
utan att du finns med,
så väntar dig stagnationen
i uniforma led.
Då blir du fast i dalen
med skyhöga berg omkring
och hör bara tågsignalen
förtona till ingenting.
Du står där i verkligheten
kvar som en trogen träl,
och borta är möjligheten
att hjälpa din egen själ.
Du skulle ha lyft som svalan
och ej blivit låst och still
och funnit den ton i skalan
som stämmer med det du vill.
Ja om saltet mister sin sälta,
då blir det att tälja slev
och sitta på bak och älta
om allting som aldrig blev…
Du skylde på alla kraven
- på tröskeln till nya land -
och upptäckte aldrig staven
som grönskade i din hand.
Stefan Demert
Jag är Judas.
Jag gick i fällan.
Jag förstod inte
att just jag var utsedd.
Dom som tror jag gjorde det
för egen vinnings skull
har inte förstått.
Vi behövde pengarna.
Jag tyckte de verkade lättförtjänta.
Inte kunde jag ana
att denna enda konfrontation
bland många
skulle bli den där Han
lät sig fängslas.
Hans ögon talade
när vi skiljdes:
”Jag är ledsen Judas.
Det måste bli någon.”
Så
var det
när Kristus
förrådde mig.
Stefan Demert
Flög över dagen till Göteborg.
Sjöng i Angereds centrum.
På väg därifrån hejdades jag
av en man som hade ett fruktstånd.
En invandrare.
Du var bra, sade han.
Vänta! Här!
Han stack handen i en korg
och tog upp fem kastanjer. Varsågod, ta dom!
När jag med kastanjerna
i ena handen och gitarrfodralet
i den andra såg lite frågande ut
sade han: Du ska äta! Hemma!
Du lägger dom i ugnen!
Ja jag vet, sade jag. Tack.
Så kom han på att jag
naturligtvis inte skulle behöva vänta
så länge med att äta -
Vänta! sade han. Välj ett äpple!
Här! Ta!
Jag gjorde det och åt äpplet
i taxin till flyget
med mina fem kastanjer i fickan.
Nu vilar de på fönsterbrädan
i mitt kök. Och varje gång
jag tvivlar på mig själv,
tittar de på mig
med bruna kastanjeögon
och ropar:
Hej! Vänta!
Du är bra!
Stefan Demert
Ropen för revir är över.
Nu kan jubelsången ta vid.
Gränserna är redan satta.
Och överskridna.
Äggen är redan lagda.
Nu gör honorna sitt.
Nu kan vi koltrasthannar
gunga grantopp
och böja björktopp
och sjunga med varandra
i stället för mot.
Nu kan vi böka
i eklövshögen tillsammans
och utbyta förväntningar
inför sensommaren.
"Hur många kullar
fick ni?"
Stefan Demert
Gud var här
idag.
Det var det
vanliga: två bitar i kaffet.
Han såg ensam ut. Lite uppgiven.
Han trummade
med fingrarna mot vaxduken
och såg ut genom fönstret.
Såg katten
vid vedstapeln.
Har du läst min bok, frågade han.
Den där tjocka?
Ja.
Näe.
Du vet var
jag finns, sa han
och tog på sig kepsen.
Det är för
många ord, sa jag.
För många gamla namn.
För många
döda.
För lite kärlek.
Alldeles för
lite kärlek.
Han nickade, såg på mig,
såg ned i golvet, nickade igen
och drog på sig vantarna.
Det verkar
bli snö, sa han. Tidig vinter.
Ändra
alltihop, sa jag.
Skriv nytt.
Ta vintern på dig.
Ge ut en diktsamling - i vår.
I vår.
Han såg länge
på mig.
När han gick
över gårdsplanen
och vek runt vedboden
in på skogsstigen
fångade just katten
den första flingan.
Endast halvt
urdrucken stod hans kopp kvar
på den gamla rosenmönstrade vaxduken…
Snart hade snön börjat bädda
med vita lakan och kuddar.
Världen var åter en oskriven möjlighet.
Jag kom på
mig med att smågnola
när jag sköljde våra koppar i plastbaljan.
Jag tror han
tände på det där med dikter.
Även gudar
måste få
en spark i baken ibland.
Stefan Demert
