STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Dikterna här är alla skrivna av Stefan Demert:
- här nedan finns dikterna på dubbel-CDn "Tecken" sorterade A - Ö
de finns även på YouTube och Spotify
- efter dessa är det runt 700 dikter till sorterade A - Ö i två omgångar
Ovanför här finns texterna på de 30 tonsatta dikterna på CD-n "Till Carina"
som dessutom också finns på YouTube och Spotify.
De två CD-skivorna är utgivna 2014.
Människan är vackrast när
hon sjunger,
när toner hörs ur hennes instrument.
Mitt i sången är hon vän med alla
och mitt i dansen har hon del i allt.
Den som
sjunger sargar ingen,
och från stråken droppar inget blod.
Aldrig är hon
vackrare än då
och aldrig närmare sin inre låga
sin vishet och sin glädje,
än när hon vänligt och med lyckligt hjärta
delar med sig utav sångens blommor.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
När natten
stack sin svarta fot
i dagens gyllne bygel
och styrde
ut sin häst av sot
med stjärnbesmyckad tygel
då rymde jag från Själabot
med ryggen röd av prygel.
Det var en
natt så stor och mild
trots blodets smak i munnen.
Jag sprang
med fot från kedja skild
och stupade vid brunnen.
Där drack
jag sen min spegelbild
tills jag var helt försvunnen.
Stefan Demert
Allt det man aldrig märkte
förrän det var förbi.
Allt det som alltid värkte
och skavde inuti.
Den blick man aldrig höjde
och såg var ljuset fanns.
Det ögonblick man dröjde
och missade en chans.
Allt det som gick förlorat
och aldrig återvanns,
de hinder man förstorat
- som nu finns ingenstans.
Allt det som aldrig gjordes.
Allt det som aldrig blev.
Allt det man aldrig tordes.
De brev man aldrig skrev.
Den hand man aldrig lade
som tröst på någon väns.
De ord man aldrig sade
som skulle sprängt en gräns.
Stefan Demert
En urna.
I den aska.
Kroppen vi upplevde
genom.
Att i vind virvla.
Den sista förskingringen.
Ett damm av dagar.
Som tunt:
fördelar sig
över konvaljebladen.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
En mild vind sveper in från
havet.
Den doftar tång och fjärran
länder.
Båten vid kajen rör sig av den
lätta dyningen.
Segel och linor görs redo, och
alla kajers övervakare,
kustlinjens måsar, kastar sig
skränande
mellan hav och himmel. Solblänk i vattnet.
Det är tid för uppbrott.
Det är avsked och högtidligt
vemod.
Och orden till de anhöriga och
vännerna på kajen:
– Vänta mig inte tillbaka.
Ni bor i mitt hjärta, och jag i
ert.
Men vänta mig inte åter.
Om vi ses igen eller inte får vi
aldrig veta,
ty då är vi inte samma varelser
som en gång skiljdes från varandra.
Sörj inte sorgen: den är en del av allt.
Vi bestämmer själva hur stort
avståndet
ska bli mellan oss – ljusår eller famntag.
Människan kan inte spikas fast i
tiden eller marken.
Hon är född med en biljett i
handen.
Hon är född i krubbans halm under
en resa
och inte i ett hus där tiden stelnat.
Den vägg finns inte där hon kan
hänga bilden av sig själv.
I varje vägg som muras finns
också sprickan inbyggd,
och i varje porträtt som stirrar ut i rummet
är rörelsen förintad och blicken saknar liv.
Det uppbrott som inryms i varje
sekund förnekas av bilden
– och människan är ingen bild.
Hon är en rörelse.
Vät inte kajerna med tårar. Ge
havet fullmakt att få bära oss,
att sära oss – och åter föra oss tillsammans.
Och när du känner igen en
människa så är det säkert
någon som du en gång kramade, gråtande på kajen,
någon vars kind du med dina tårar fuktade, någon
om vars nacke du med dina händer
höll, någon som reste
med ditt namn på sina läppar och
med en bild av dig
i fickan närmast hjärtat.
Smärtan är en eldröd horisont med
solen sjunkande i hav och natt.
Men ur samma hav föds varje
morgon solen som ett ägg.
Vem minns då solnedgången kvällen
innan?
Och vem kan oupphörligt stirra in
i solen?
Var tacksam att du fått förmågan
att sänka blicken
och kan vända dig mot mörkret och
finna ro för ögat,
lä från allt det ljusa.
Ge havet fullmakt, ge vågorna
förtroende.
Lägg allt i vindens hand. Den
följer ingen tunnel
eller fåra, den kan ej fångas in i nät och fållor.
Den är sitt eget hem och måste
vidare. Som du.
Och högst där uppe ser du, om du
skuggar med handen,
hur örnen passerar solskivan. Överblickande.
Den äger inget hem i världen – den bor i sina egna vingslag.
Stefan Demert
Benämningen är varje föremåls boja.
Slaveriet under benämningarna
är varje människas boja.
Så han slutar skriva.
Skriften återvänder in i pennan,
formuleringarna kryper uppför armen,
passerar hjärnans transformatorer
och etikettlådor - och återvänder
ut i namnlösheten.
En timme senare skriver han igen
– medan i trädet utanför
ett okänt väsen delar näbben
för att sända ut en kod
otydbar i töcknet.
Han skriver sitt namn
fram och tillbaka ett antal gånger,
vrider och vänder på det,
tills han förlorar känslan för det
och det inte längre säger honom något.
Det känns för en kort stund
som om någon annan intagit
hans plats på stolen.
Han rasslar lite med kedjorna i sin bur
av kött, benämningar och namn
och skriver:
I den tid vi kallar nyss
satt i det träd vi kallar rönn
den fågel vi kallar björktrast
och
ropade till någon inom mig
som inte har ett namn.
Stefan Demert
