tisdag 4 december 2018

VÄKTAREN


VÄKTAREN

Det är jag som är väktaren.
Jag bevakar den minsta cellen.
Inne i den.
Det är jag som har nycklarna.
Jag hör hur fångarna väsnas
där utanför i friheten.

Jag ser genom fönstergluggen
Hur de jagar omkring
På gator, i parker,
och hur kön ringlar sig
från celldörren genom korridorerna
nedför trapporna ut på gårdsplanen
in under lamporna
bort mellan fasaderna.

Men jag går mitt mönster
på cellgolvet
evighetstecknet
domusrörelsen
med händerna på ryggen
och nyckelknippan
slående mot låret.

Man krafsar på dörren.
Man slår, man sparkar.
Men jag bevakar cellen.
Man bönfaller. Hotar.
Men jag är lugn.
Dörren håller.

Jag väntar hela tiden på att dom
ska komma på lösenordet.
Att lappen ska stickas in
mellan dörr och golv.


ska jag låsa upp
och låta alla utanför
återvända in.

VÄLMENANDE


VÄLMENANDE

Någon sade till mig,
välmenande:
Om du fäller
dom där björkarna
får du kvällssol
på din veranda.

Jag tänkte:
Är då inte björkarna
värda kvällssol?


VÄNTA INTE


VÄNTA INTE

Vänta inte.
Vänta inte på någon.
Vänta inte att något ska ske.
Förvänta dig ingenting.

Gör bokslut med varje dag
och lägg den till handlingarna.
Återvänt inte till den.
Älta den inte.
Besvikelse uppstår för att
du har förväntningar.
På dig själv. Och andra.
Saknaden
är också ett gissel.

Saknaden suger kraft
ur människan
och tillför ingenting.
Ha inget ”förflutet”
och ingen ”framtid”.
Det förflutna är en Hulling
och framtiden är en Hägring.
Båda binder.

Följder du detta
försvinner också ordet frihet.
Det har inte längre sin motsats
att spegla sig i.

VÄSTERLÄNDSKT DILEMMA


VÄSTERLÄNDSKT DILEMMA

Vi sitter fast
med handen
i karamellburken
och begriper inte
att vi måste släppa
karamellerna
för att få ut
handen.

VÄXANDE

VÄXANDE

Just nu är vi mycket sårbara.
Vi befinner oss i utkanten av en era.
På ett tidsflak som snart ska kollidera
med det kommande.

Det som hänt många gånger.

Sprickor, förskjutningar och förhöjningar
kommer att uppstå.
I jord och människa.

Det vi kallar tiden kommer att gå snabbare och snabbare.
Det har redan börjat. Nästan omärkligt.
Men märkbart för mycket små instrument
och sinnen.
Utkastet till människan ska ge avkastning i form av en ny.
Ingen superindivid med hyperintelligens
utan en människa med vi-känsla
bärande inom sig en aning
växande till vetskap om sin plats
i alltings sammanhang.

Just nu är vi mycket sårbara.
Snart öppnas såren.
Liv rinner ut och möts av nytt
som är på väg in.
En smärtsamt utdragen förlossning
ur vilken ett barn föds som ska heta

Medmänniskan.