REVANSCH

REVANSCH

 

Japanerna dricker vin
gjort på daggmask.

Men marken ruvar på hämnd.

Mullen väntar
på japanerna
De ska passeras, silas,
siktas och söndersugas.

Skål, säger maskarna
och sveper
en japan.

Stefan Demert

RYMDENS ERÖVRARE

 RYMDENS ERÖVRARE

Livlöst, säger rymdsonden,
efter att ha sett sig om en stund
på den nya planeten.

Livlöst, säger den
och analyserar gruset,
undersöker dammstoftet.

Ingenting

varken här eller där, säger den

och struttar vidare som en mekanisk tupp,

sprättande och knyckande,
blickande och pickande.

Så gal den ut i rymden:
Undersökningen avslutad!

Inget som kan liknas vid liv funnet!

– och fortsätter stapplingen
på nästa planet.

Digitalande för sig själv

och skärmarna på Jorden.

Medan stenarna
följer dess väg
genom smala
ögonspringor.

Stefan Demert

RÄVEN OCH HAREN

 RÄVEN OCH HAREN

Räven tigger om vatten.

Räven tigger vid harens dörr.
Han tyckes så annorlunda,

ja, mildare nu än förr.

Han sänder mot nattens måne
ett hjärtekrossande tjut.

Men haren hukar där inne
och vågar sig inte ut.

Snart veknar dock harens hjärta;
han fyller en vattenskål
och tittar med stora ögon
ut ur sitt boningshål.

Där sitter räven och flämtar

– tveksam är haren först,
sen kryper han ut med skålen,
och räven släcker sin törst.

Och ett tu tre sliter räven
harens huvud utav.

Ty sådana krafter fick han
av vattnet som haren gav.

Moralen ovanpå detta
måste bli besk och sträv:

en hare är alltid en hare,
en räv är alltid en räv.

Stefan Demert

RÖST UR KLIPPAN

RÖST UR KLIPPAN

Människa.

Hur ska du kunna förklara
det flyktiga, det ogripbara,
det  man knappt hinner uppleva,
det som på ett ögonblick manifesterar sig
genom att komma och försvinna

men som ändå lämnar intryck efter sig

som är så starka att allt gungar till,

och som gör att den som upplever
det ogripbaras närhet

aldrig mer blir vad han varit.

Hur ska du kunna förklara
styrkan hos det flyktiga.

Det vore som att försöka
fånga ord med händerna.

Men jag är pansaret och det ömtåligaste.
Det starkaste och det vekaste.

Stenen och dunet. Klippan och molnet.

Men molnet är lika fast som klippan,
och klippan är lika flyktig som molnet.
Det är bara tiden som spelar sitt spel. Er tid.

Det är bara ”det exakta" som leker sin lek,
det striktas, det indelades dans

framför era ögon.

När din hand multnar, multnar bara din hand.

När ditt hjärta försvinner

är det bara en muskel som upplöses,
men all smärta och glädje bär du vidare.

När din stämma sjunker in i tystnaden
fortsätter din röst att prisa

allt levandes lov.

Stefan Demert