RÖST UR KLIPPAN

RÖST UR KLIPPAN

Människa.

Hur ska du kunna förklara
det flyktiga, det ogripbara,
det  man knappt hinner uppleva,
det som på ett ögonblick manifesterar sig
genom att komma och försvinna

men som ändå lämnar intryck efter sig

som är så starka att allt gungar till,

och som gör att den som upplever
det ogripbaras närhet

aldrig mer blir vad han varit.

Hur ska du kunna förklara
styrkan hos det flyktiga.

Det vore som att försöka
fånga ord med händerna.

Men jag är pansaret och det ömtåligaste.
Det starkaste och det vekaste.

Stenen och dunet. Klippan och molnet.

Men molnet är lika fast som klippan,
och klippan är lika flyktig som molnet.
Det är bara tiden som spelar sitt spel. Er tid.

Det är bara ”det exakta" som leker sin lek,
det striktas, det indelades dans

framför era ögon.

När din hand multnar, multnar bara din hand.

När ditt hjärta försvinner

är det bara en muskel som upplöses,
men all smärta och glädje bär du vidare.

När din stämma sjunker in i tystnaden
fortsätter din röst att prisa

allt levandes lov.

Stefan Demert