ETT NYTT SPÅR

Medan han talade

lagrade sig dammet på hans axlar
hans händer hans tunga.

Församlingen sov i bänkarna.
Kapitlen kom gående ur honom
i sakta mak som kameler
på torrsprucken mark.

Det hopkrupna döda barnet i dopfunten
var på väg tillbaka in i stenen.

Frälsarbelätet (utfört av traktens kände bildhuggare)
hade lyckats vrida träskallen
och stirrade nu ut genom ett färgat fönster.

Allt andades saknad.
Rörelser hade stelnat som stearin.

Inte ens gumman Lundberg vid sin hörslinga

vaknade när han skrek: Domens dag!

En vändpunkt var nu nådd.
Varken Glädjen eller Allvaret
togs längre på allvar.

Han tog av sig kappan
klev ur boken

och stängde pärmen
tyst bakom sig.

Församlingen snarkade så att
kandelabrarnas manschetter rasslade.
Nysilvret mörknade.

Dammet fortsatte falla.

Ute på kyrktrappan
tog han ett djupt andetag.

Den första snön

letade sig försynt ner
genom de gamla almarnas kronor.
Gravarna fick nya lakan och kuddar.

Han såg marken vitna
och beslöt sig för
att trampa upp
ett nytt spår.

Stefan Demert

ETT LIV BLIR TILL - OCH FRÅN

När mästerfotografen
fotograferade döda foster för sin bok
om hur livet växer och en människa blir till
överskred han en gräns.

Han hade säkert ett vällovligt syfte
(hans böcker är ju populära)

men gränsöverskridningen var av högre
eller annat slag: var börjar livet
och var slutar det?

Det går att sminka en död människa 
så att hon ser levande ut.

Det går att sminka en levande människa
så att hon ser död ut.

Vi anser att vi lever.

Som döda vet vi att vi gör det.

Oavsett
vad kameran berättar eller döljer.

Så när det döda fostret

i de många välgjorda böckerna får symbolisera livet
är vi närmare sanningen än fotografen anar.

Stefan Demert

ETT STYCKE TID

Ett stycke tid är allt vi äger,
I en rem runt handleden.

En beskärd del av evigheten,

att förvalta, att finna något i,
att mejsla något ur.

Jag knyter min hand, och ser
ådrorna svälla blod spända

– jo, nog lever jag än.

Vi föds i en bok,
mitt i handlingen.

och hamnar i en krets av människor
som alla, åt olika håll, pekar ut
var havet ligger.

Vi är sjögräs

som vandrat upp på land,
snö har täckt oss,
bränder knastrat torrt,
vindarna har blåst oss sträva.

Vi har växt och växt
i vetande och vemod.

Vi har lärt oss gå

i det tvåeggade livet,
att klampa och trippa
i träsko, på tåspets,
att spela ångvältens roll
och sädesärlans.

När jag i skymningen viker ihop stolen
och går genom gräset på kalla barfötter

vet jag att vi blir som klöverbladen:
en matta av gröna

hopvikta små brev

som överlämnas åt natten

för att åter sprättas upp
i gryningen av solen.

Stefan Demert

ETT TU TRE

  

Ett tu tre

faller man framstupa över sina pennor

över allt det osagda -

Det utsläckta ögat
blir ett
med det vita arket.

Antarktis
blir verkligt.

Stefan Demert

EU har bestämt

EU har bestämt att bönderna
inte får ha ladusvalor i sina ladugårdar.

Jag repeterar: EU har bestämt att bönderna
inte i sina ladugårdar får inhysa ladusvalor.

På grund av Salmonellarisken…

EU har bestämt att alla som ser ladusvalor
och inte tar reda på var de bor ska åtalas.

EU har bestämt att folk som känner folk
som sett ladusvalor och inte anmäler
att de känner dessa ska åtalas.

Detta har EU bestämt att EU har bestämt.

Nästa ärende: Flugor och spindlar.

Stefan Demert