STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Han fotograferade en gräshoppa.
Mitt i
språnget.
1/1000-dels sekund av tillvaron.
I framkallningsvätskan växte bilden långsamt fram:
Där var den - gräshoppan - stelnad mitt i språnget.
När han synade bilden närmare
såg han att gräshoppan
höll en mycket liten kamera
riktad mot honom själv.
Han förstod då att han befann sig
mitt i ett språng.
I ett mörkrum
höll just nu bilden av honom själv
på att långsamt växa fram
och klarna.
Stefan Demert
Bara en björnsång
innan vintern:
Jag kände det i luften.
Jag såg de första
flingorna.
Visserligen försvann de nästan genast,
men jag såg dem tydligt.
Man tar inte miste på sånt.
Då är det dags, då får
det vara bra
för den här gången.
Nu går jag i ide.
Först några torra blåbär
och ett adjö till korparna.
Min päls skyddar bara
mot sommaren.
Kölden överlämnar jag utan
saknad
till isbjörnarna och polarrävarna,
till snöskottarna och kallskänkorna.
Och kälkborgarna.
Min päls skyddar bara
mot sommaren.
Den måste vinterförvaras.
Väck mig
när det duggregnar
på snöresterna.
Stefan Demert
När solkupan står stinn
av honung.
Dagarna kommer och dagarna far.
Hastigt är tiden förliden.
Men dagen i morgon och dagen som var
lever tillsammans i tiden.
Lever ihop i ett flöde av ljus
där ingenting sker eller hände.
I de oändliga dagarnas hus
finns varken start eller ände.
Stefan Demert
När saknaden efter en kropp
blev för stor
lät jag mig återfödas.
Där var de igen: stjärnorna.
Och ljudet av
vind i trädkronor.
De fantastiska händerna.
Ögats rörelse.
Hudens mjukhet.
Stenarna vid stranden.
Att sänka sig ned
och omslutas av vatten.
De pålitliga fötterna.
Stigarnas mångfald.
Känslan av närvaro i en begränsning
– som ändå öppnade
för tusen möjligheter.
Den obegripliga
hinnan av sorg
som omsluter tingen.
En sorts dödens dagg.
Jag mindes: här måste man
vara stark för att uthärda.
Den här gången
måste jag lära mig
att älska människorna.
Den här gången måste jag
hålla mig vaken.
Och samla
så många ögonblick
att tiden äntligen utplånas.
Så att avsked och återvändo,
födelse och död
uppgår i varandra,
så att vägen äntligen
kan beträdas.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
Ingenting här i världen kan växa
sig så stort och mäktigt,
så pampigt och pompöst, att det inte får plats
i speglingen i en vattendroppe.
I den speglas såväl Babels torn som ruinen efter det.
Droppen är ett litet öga som ser världen,
lugnt betraktande, utan att värdera den.
I det enkla och lilla, i det försynta
och det försagda,
bor berättelsen om världen och sanningen om livet.
Allt annat är och förblir förvillelser.
Detta är den lilla sagan om allt.
En vit duva flyger genom världen.
Den bär i sin näbb ett brev.
Den har alltid flugit genom världen.
Den har inget rede, äger inget
bo.
Den passerar plan och dimensioner
av liv,
förbi solar, gasmoln och galaxer.
Någon säger att det är en skata,
och att brevet inte är ett brev utan en silversked.
Vem vet?
Vem skrev brevet som duvan bär?
Vart är det på väg och vad står det i det?
Och tänk om den som en gång
öppnar det inte kan läsa!
- eller tänk om den kan läsa och brevet visar sig vara tomt. Blankt.
Duvan utan bo i världen flyger med
sitt brev.
Någon påstår att den visst har
ett bo
och att den är en höna och att brevet är ett ägg.
Eller också är den en sparv som pickar brödsmulor
längs Vintergatans trottoarer.
Den lilla sagan om allt har inte
innehållit så mycket.
Men det är just därför den är så liten.
Hade den haft något att berätta hade den varit stor och lång,
och det är den inte. Vänta och se.
Kanske vi alla som samlats här, tillsammans
har skrivit det brev duvan bär,
och kanske det är på väg till någon som ingen av oss känner.
En duva flyger med ett brev. Stjärnorna
lyser väg.
Någon säger att det är en struts,
som klampande
med stora kliv springer över tidens stora savann,
sökande ett hål i sanden att gömma huvudet i.
Eller att det är en liten kolibri som hänger
alldeles stilla i luften framför den väldiga världsblomman
med näbben fylld av nektar.
Men om ni lovar att inte sprida det
vidare
ska jag berätta vad som står i brevet som duvan bär.
Om det nu är en duva.
Där står: "Just nu avkräver en man tystnadsplikt
av en församling som just ska få höra honom
avslöja vad som står i ett brev som en duva
flygande bär genom världen…
Det var allt.
En saga blev det aldrig.
För sagor börjar: ”Det var en gång…”.
Men då ingen början finns kan man
aldrig säga så.
0ch inte heller kan man säga:
"Snipp, snapp, snut, nu är sagan slut!"
Droppen speglar världen.
Och i den kortaste sagan kan den djupaste
sanningen finnas,
och det allra minsta paketet kan innehålla den största överraskningen.
En duva flyger med ett brev.
Och sagan blev aldrig till.
Ty sagan är.
Och den är liten som en droppe,
med plats för allt.
Stefan Demert
Det finns en stam
som bara består av en man.
Han är den ende
som talar stammens språk.
Han ser in i elden och mumlar,
nynnar för sig själv gamla
stridssånger och vaggvisor.
Han är helt ensam om sitt språk,
sin bakgrund, sina minnen av
stammen.
Han har ingen att tala med.
Ibland ropar han över dalen
för att höra ekot återkasta hans språk.
Han är både stammens hövding och
undersåte.
Han är alla kvinnorna och barnen
och alla de stolta krigarna.
Han är de många berättelserna
och de många stegen stammen vandrat.
Han är tårarna och skratten.
Han är all den tid stammen har
funnits.
Nu hänger han på kvisten efter
regnet
som det stora trädets allra sista droppe.
Världen känns honom alltmer
främmande.
Solen har han sett, och månen.
Floderna och de många djuren,
Allt som växer.
De förbiglidande molnen.
De älskvärda men obegripliga
människorna.
Sina händer känner han.
Benen som burit honom.
Kölden har han upplevt. Hettan
likaså.
Och den ombytliga vinden:
mjuk, len, knappt i rörelse,
varm, isande,
hårt piskande, outhärdlig. Och plötsligt borta.
Vad har han mer att uppleva.
Och vem skulle han tala med om
sin upplevelse.
Det blev med elden som vanligt.
Varje ord läggs i elden för att
aldrig återuppstå.
Tills han sitter där, den siste i
stammen,
hopsjunken över glödhögen.
Redan en timme efter gryningen
har vildhund och gam gjort sitt.
Sedan finfördelas han av
smådjuren,
skingras som bokstäver
i ett glömt språk.
Stefan Demert
En kvinna sade:
I mitt barndomshem
drack vi vatten och mjölk
ur klumpiga muggar.
Var och en hade sin egen.
Att då komma till ett hem
där man drack ur så tunna glas
att vinet verkade sväva,
är en märklig upplevelse.
Jag tjänstgjorde där
i trettiosex år;
och jag drack
ur min medhavda mugg
medan jag putsade
och ordnade i rader
mitt herrskaps sjuhundra glas.
Men människorna var likadana
som därifrån jag kom.
De var vänliga och ovänliga.
Glada och sorgsna.
Lyckliga och olyckliga.
Snåla och generösa.
De bar på samma
förundran inför livet
och rädsla inför döden.
Ty en klumpig mugg
eller ett smäckert glas
har ändå bara
den gemensamma
ändamålsenligheten
att kunna fyllas och tömmas.
Så visst förstod jag ganska snart
att vin inte kan sväva fritt.
Stefan Demert
