DEN HÄR GÅNGEN
När saknaden efter en kropp
blev för stor
lät jag mig återfödas.
Där var de igen: stjärnorna.
Och ljudet av
vind i trädkronor.
De fantastiska händerna.
Ögats rörelse.
Hudens mjukhet.
Stenarna vid stranden.
Att sänka sig ned
och omslutas av vatten.
De pålitliga fötterna.
Stigarnas mångfald.
Känslan av närvaro i en begränsning
– som ändå öppnade
för tusen möjligheter.
Den obegripliga
hinnan av sorg
som omsluter tingen.
En sorts dödens dagg.
Jag mindes: här måste man
vara stark för att uthärda.
Den här gången
måste jag lära mig
att älska människorna.
Den här gången måste jag
hålla mig vaken.
Och samla
så många ögonblick
att tiden äntligen utplånas.
Så att avsked och återvändo,
födelse och död
uppgår i varandra,
så att vägen äntligen
kan beträdas.
Stefan Demert
Vackert
SvaraRadera