EFTER KATASTROFEN

Jag var en av de få som överlevde.

Alla andra gick under i katastrofen.

Sedan dess är jag "den överlevande".

Folk förväntar sig ständigt en sorts tacksamhet.

Som om jag på nåder får vistas bland dem.

De verkar inte förstå
att jag faktiskt överlevde.

Ibland kan jag ana en sorts avund.

Nästan aggression.

Det händer att man tystnar
när jag kommer in i ett rum.

Som om de såg ett spöke.

Det är då jag kan undra
hur länge jag ska orka vara
den som överlevde.

Stefan Demert

EFTER KRIGET

Förr (sade han) odlade vi jordgubbar
som vi sålde tillsammans med våra körsbär,
de nästan rödsvarta.

Vi sålde också morötter, sparris, fänkål och selleri.

Det gav oss inte mycket, men vi överlevde.

Nu är våra hus nedbrända av de närmaste grannarna,
som vi brukade umgås med.
De bästa åren av våra liv är utplånade.

När jag ser mina barnbarn, har jag inget att ge dem.
Jag försöker vara glad, jag skämtar och småbråkar.

Men mitt hjärta är begravt bland ruinerna av vår stad.

När de brände vårt äldsta bibliotek
där det fanns böcker som var tusen år gamla
uppstod ett sår i min själ som aldrig kan läkas.

Nu köper jag jordgubbar och selleri
på marknaden som jag äter utan glädje.

Men för barnbarnens skull
måste jag försöka se till

att det fortfarande är lika underbart
att låta tänderna tränga igenom ett körsbär
fram till kärnan och förnimma hur sötman viskar:
Njut. Njut, du min älskade vän.
Och dela med dig.

Svik inte dem som sträcker sig efter bären.
Visa att du bryr dig om dem.
Det är du som nu levandegör alla de brända böckerna.

Stefan Demert

EFTER REGNSKUREN

Efter regnskuren
kryper maskarna upp på trottoaren.

Men solen och torkan kommer hastigt.

Snart ligger de där sandiga och orörliga.

När jag var liten lyfte jag in dem

i det fuktiga gräset.

Nu är jag en och åttiotvå.

Ur vägen, maskar!

Så har jag då blivit
ett lysande och belysande
exempel på utveckling.

Den, vars framsteg leder bakåt.

Som inte tar sig tid att se.

Som inte förstår
att det minstas belägenhet
kräver den största uppmärksamheten.

Om jag inte ser vad som lever
i höjd med mina sulor,

kommer mitt handlösa fall framåt
att tvinga mig

att läsa vägen

ingående.

Tills jag lärt mig.

Då lyfter någon in mig

i gräset.

Stefan Demert

EKVATION

Lejoninnan slickar sina ungar.
Hon klipper med öronen,
nio flugor irriterar.

Femhundrasextiotre meter därifrån
står i flocken den skadade gnu

som om två timmar och tjugofyra minuter
skall få lejoninnans klor i sig
och hennes gap om sitt.

Kvävningen tar cirka två och en halv minut.

Gnuns fyra ben styvnar då efter att ha piskat sand.

Lejoninnan kommer efter avslutad kamp
att vila i drygt fem minuter.

Under den tiden slickar hon lätt på det varma bytet.

Allt är som en hemlig matematisk formel.

I det låga gräset väntar fyra lejonungar.

En av dem ska i skymningen tas av en hyena.

Då vilar redan i savannens högsta träd
sju gamar smältande den senaste zebran.

Det är nu sex timmar kvar till gryningen.

Stefan Demert

ELVARUMSVISAN

ELVARUMSVISAN

När jag var liten flicka, vi bodde i en by.
I vårt hus var det dragigt och smått.
I mitt innersta jag gick och bar på en dröm
om ett elva rum stort gammalt slott.

Där skulle vi sen leva som en kungafamilj.
Varje rum var en utsmyckad sal.
Där fanns dansgolv och matsal och plats för envar
och för betjänter och kökspersonal.

Där var alltid glada fester med sång och strängaspel.
Goda vänner de kom – och de for.
- Så drömde jag i tystnaden i kökssoffan där
vi låg skavfötters, jag och min bror.

När jag sedan slutat skolan, till Stockholm jag for

för att söka mitt drömda palats.
Jag hittade en etta med kokvrå i Gröndal,
- och i kassan på Konsum fick jag sedan plats.

Men så träffade jag Bjarne. Han skulle bli min man.
Som honung och vin var hans blick.
Min etta blev en tvåa i Enebyberg

- när jag med vårt första barn gick.

Intill mig i fredagsruschen, på OBS i Rotebro,

går vår Linda och Mats, hennes bror.
Jag drar en lastad kundvagn, och Bjarne drar sin.
Vi letar efter billiga skor.

Nu bor vi i ett radhus. Det är litet men fint.
Vi har luktärter på en spaljé.
Ikväll kommer grannarna över till oss.
Då ska vi grilla fläskfilé.

Mitt drömslott har försvunnit – jag vet att min värld

är långt mera än elva rum stor.

Det finns varken golv eller väggar och tak

i det oändliga rum där vi bor.

Stefan Demert

EN

Redan i ägget

anade En sin födelse.

Ur den aningen
föddes sorgen.

Som genast födde längtan
efter sin motsats: glädjen.

I samma vågskål lade En detta
och lät det väga mot vissheten
om den förestående födelsen.

Fann allt i balans.

Sålunda förberedd

bröt En den långa isoleringen

den omedvetet medvetna vilan

och började

– vild av längtan -

hugga sig ut
genom skalet.

Stefan Demert

EN GAMMAL CYKEL

Jag är en gammal cykel, jag.

En herrelös figur

som står och fryser natt och dag
lutad mot en mur.

Min lyckta är sen länge släckt
och låset det är sönderbräckt
och rosten kryper hungrig över stagen.
Jag skulle vid besiktning utav lagen
betraktas såsom slut.

Jag ser rätt vissen ut.

Dock har jag skådat bättre dar
när jag var ung och blank.

När mina delar ännu var utan nån skavank.

När kedjan än var fri från jord
och flitigt blev med olja smord

Ack ja, nu står jag sorgsen, övergiven.

Betraktas som antik och efterbliven.

Stefan Demert