ALLT ANDAS ENSAMHET
Fjärilen på blomman
sitter ensam.
Blomman vaggar
ensam fjärilen.
Träden i skogen
står ensamma.
Solen, solen är
ensam.
Månen har ingen.
Klippan sticker
ensam ut i vattnet.
Varje våg är
övergiven.
Vem öppnar sitt
fönster för den ensamma vinden,
att den inte längre
ska behöva leta bland bergen,
i öknarna - på
haven, där ensamma valar
går i djupen darrande av rädsla.
I Vintergatans snö
syns inga spår.
Varför ropar ingen
till någon?
Varför klyver ingen
all denna ensamhet med ett skri?
Duvorna sitter
stilla, inburrade i ensamhet.
Kön vid
busshållplatsen har inget sällskap.
Lyktorna lyser var
för sig, Inte tillsammans.
Varje ting har en
corona av ensamhet omkring sig.
Till och med saxen
på bordet består av
två ensamma knivar som arbetar sida vid sida.
Jag försöker
ständigt vänja mig vid
den fruktansvärda tanken på att jag är odödlig,
men varje gång jag är nära,
faller som från en sovande, en bok ur handen.
I den finns
beskrivningen av hur alpinisterna
hejdas av stormen fästade vid varandra
söker de lä på var sin klipphylla.
Endast rep förenar dem.
Deras enda
gemenskap är klippans ensamma topp.
När jag ska förnya
passet
hittar jag ingen bild av mig själv.
Alla jag sett igenom verkar föreställa någon annan.
Någon talade i
hårda ordalag om för mig
vem jag är och vad jag står för,
men inte ens då kände jag igen mig.
Jag har nog gått
för länge i samma kläder;
då blir man lätt igenkänd av dem
som tror sig känna igen.
Kavajfickorna är
fulla av dammtussar.
Skosulorna är så
nötta att jag har benpiporna
djupt nere i jorden.
Hjärtat har
skrumpnat och glidit ner i tarmen
och är på väg ut.
I spegeln - den
ensammaste av alla -
ser jag nu hela tiden nacken på någon
som avlägsnar sig.
Jag vet bara två
saker.
Den ena är - innan
jag kunde läsa visste jag allt.
Den andra är - att
jorden är en änka.
Stefan Demert
