ALLT ANDAS ENSAMHET

Fjärilen på blomman sitter ensam.

Blomman vaggar ensam fjärilen.

Träden i skogen står ensamma.

Solen, solen är ensam.

Månen har ingen.

Klippan sticker ensam ut i vattnet.

Varje våg är övergiven.

Vem öppnar sitt fönster för den ensamma vinden,

att den inte längre ska behöva leta bland bergen,

i öknarna - på haven, där ensamma valar
går i djupen darrande av rädsla.

I Vintergatans snö syns inga spår.

Varför ropar ingen till någon?

Varför klyver ingen all denna ensamhet med ett skri?

Duvorna sitter stilla, inburrade i ensamhet.

Kön vid busshållplatsen har inget sällskap.

Lyktorna lyser var för sig, Inte tillsammans.

Varje ting har en corona av ensamhet omkring sig.

Till och med saxen på bordet består av
två ensamma knivar som arbetar sida vid sida.

Jag försöker ständigt vänja mig vid
den fruktansvärda tanken på att jag är odödlig,
men varje gång jag är nära,
faller som från en sovande, en bok ur handen.

I den finns beskrivningen av hur alpinisterna
hejdas av stormen fästade vid varandra
söker de lä på var sin klipphylla.
Endast rep förenar dem.

Deras enda gemenskap är klippans ensamma topp.

När jag ska förnya passet
hittar jag ingen bild av mig själv.
Alla jag sett igenom verkar föreställa någon annan.

Någon talade i hårda ordalag om för mig
vem jag är och vad jag står för,
men inte ens då kände jag igen mig.

Jag har nog gått för länge i samma kläder;
då blir man lätt igenkänd av dem
som tror sig känna igen.

Kavajfickorna är fulla av dammtussar.

Skosulorna är så nötta att jag har benpiporna
djupt nere i jorden.

Hjärtat har skrumpnat och glidit ner i tarmen
och är på väg ut.

I spegeln - den ensammaste av alla -
ser jag nu hela tiden nacken på någon
som avlägsnar sig.

Jag vet bara två saker.

Den ena är - innan jag kunde läsa visste jag allt.

Den andra är - att jorden är en änka.

Stefan Demert