TANKAR

Skuggor på en öde perrong.
Krymplingar i en väntsal
där svängdörrarna
aldrig får inta viloläge.
Snubblar ner mot tänderna.

Tillbaka. Ser genom främmande ögon.
Frågar. Svarar. Dissekerar varandra.
Kamouflerar.

Ut över heden, den millionmila.
Vindar som jagar sida vid sida.
Möts, korsar varandra.
Krossas och återuppstår.

Stiger jublande mot ett svidande ljus.
Sjunker kvidande i dovaste svart.

Människotankar i en grådaskig väntsal.
Utanför, ett landskap som håller andan.

I fjärran, ett avlägset dunkande
från nergrävda floder.

Bommarna fälls.

Gråtens klara klocka ringer över heden.

Hjärtat ligger, flämtande,
lyssnande mot rälsen.
Panik i väntsalen.

Hjärtat lyssnar.

Efteråt är väntsalen ekande tom
som om aldrig någon funnits där.
Tystnaden förseglar dörrarna
med tystnadens sigill,
och heden ligger
tystare än tyst.

Stefan Demert

TIGGARNA VID PORTEN

Man lurar aldrig tiggarna vid porten.

Ty de har lätt att skilja fattig ifrån rik,
om du är främling eller ifrån orten,
om det är äkta guldtråd i din mantelflik.

Man lurar aldrig tiggarna från trakten.

De skiljer äkta vara ifrån bjäfs och pynt.
Det är inte landets konung som har makten.
Nej, det är tiggarna som väger varje mynt.

Det avgörs om din vandring blir beskuren

av denna gamla domstol utav ben och skinn.
Du lurar aldrig tiggarna vid muren.

Det är de som avgör om du kommer in.

Du kommer aldrig nånsin förbi raden
av dessa tiggare som sitter där på vakt.

De avgör om du får gå in i staden
eller gå vidare till någon annan trakt.

Stefan Demert

TILL MINA RÅTTOR 

(I en dagstidning står det:
"Det går minst två råttor på varje stockholmare
- tänk: var och en i Stockholm "äger" två råttor!)

Här sitter jag, högt under taken, 

alltmedan solskenet lyser
och skriver ett brev till er båda.
Hur är det, är dagarna bråda?

Är natten så kall att ni fryser?

Hur har ni det där i kloaken?

Får jag kalla er Pelle och Vera,
så har jag två namn jag kan bruka
när jag utför den här korrespondansen.

Ni får inte bli kalla om svansen
och dra på er nå't så ni blir sjuka
där nere bland takdropp och lera.

Jag kan se hur i gångar och grottor
ni bor under välfärdsfasaden
bland samhällets avfall och rester.
 – Men nu hotar nånting era fester:
en ren krigsförklaring från staden!
Så, se upp, mina egna små råttor.

Man förstår inte råttornas värde.

I stället så åtstramas greppet
av rädsla för farsot och pester

bland Jordens högst uppsatta gäster.
Men om ni lämnar det sjunkande skeppet
är det verkligen fara å färde.

Jag stöder er, Vera och Pelle,
och tänker på er oavbrutet;
ni ingår i hela processen!

Fly undan för hatet och pressen

och lev med oss mänskor till slutet
på ert mörka och fuktiga ställe,

där ingen av oss skulle dväljas,
där alla av oss skulle kväljas
och gnälla om vi fick tillfälle.

Stå på er, Vera och Pelle!

Stefan Demert

TROLLKARLEN

TROLLKARLEN

Trollkarlen trixar. Fingerfärdig och finurlig.

Han palmerar och döljer;
spelkort försvinner; bollar upplöses i tomma intet;
ting är plötsligt borta, ute på vägar vi inte kan följa,
dolda i mystiska askar och lönnfack.

Han låter oss se - det han vill att vi ska se.

Han vill att vi ska vara medvetna om illusionen

– och vi vet att vi blir lurade men kan ändå inte genomskåda.

Leende och småpratande för han oss bakom ljuset
och får oss att falla i de olika luckorna.

Illusionen lever och får näring
av att allt är i ständig rörelse, omöjligt att fixera.

Illusionen skulle inte finnas om nuet fanns.

Men det finns inget nu.

Om illusionisten en kväll fick för sig
att han skulle avslöja alla sina knep,
skulle publiken långsamt troppa av
och lämna lokalen. Uttråkad.

Men i stället bygger han ut sina nummer, förnyar sig,

– av samlade erfarenheter och lärdomar,
driver sin konst till en virtuos uppvisning,

tills bara speglingar och reflexer återstår,

tills det avspeglade och det återspeglade är oskiljbara
och illusionen fulländad.

Efteråt i logen klär han av sig sina ansikten, sina skepnader,
och betraktar speglingen av sig själv.

Utan illusioner.

Vid säsongens sista föreställning

gör han ett extranummer innan ljuset släcks:

Snabbt kränger han av sig rocken, knäpper upp skjortan

och sliter ut sitt hjärta

som i hans hand förvandlas
till en vit duva -

Stefan Demert

TROTS ALLT 

Det man inte visste om
gick man inte miste om.
Allt man visste, däremot,
det var sånt som bar emot.

Men bland alla dystra blänk
fanns det några ystra stänk.

Stefan Demert