NÄKTERGALEN

NÄKTERGALEN

Ett höstregn föll och vinden slet 
i grenar och i grå staket.

Nu tömdes ljuspokalen.               

Vår å bar blad från alen.

Men var fanns näktergalen?

Med mager, frostig, benvit hand
slog kölden hårt kring sjö och land
på stora is-cymbalen.

De frusna drog åt schalen.

Men var fanns näktergalen?

Men sista hagelskuren dog;
och solen lyfte dis ur skog
och värmde därvid dalen.

Det sprängde under skalen.
Om afton, näktergalen.

Vitt skummade ett vitsippshav
i vågor över mull och grav.

Nu kläddes grön portalen
till junikarnevalen.

I gryning kom: näktergalen.

Stefan Demert

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

När det oerhörda tog säte i mitt hjärta
kastade det ut allt annat
som en gökunge.

Jag förstod då att boken
började på mittuppslaget
och skrev sig utåt
mot dess pärmar.

Vad betydde det?

Att min ständiga undran
övergick i förundran
som hos ett litet barn.

Stefan Demert

NÄR MÄNSKAN SOVER

NÄR MÄNSKAN SOVER

När mänskan sover är hon vapenlös.
Då är förtryckaren och barnet lika.
När mänskan sover är hon allas byte,
och inget skiljer fattiga och rika.

Betrakta människan som är i ro.
Blott en förrädare kan vilja störa;

likt han som tronen stal från Hamlets fader
genom att drypa giftet i hans öra.

När mänskan sover är hon vapenlös,
en bild av oskulden och själva friden.
När hon är vaken är hon mitt i striden,
men när hon sover är hon bortom tiden.

Stefan Demert

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

När rörelsen bytte ros
så var det nånting som dog.
En rödhake flög sin kos
skrikande in i skog.

Men blåhaken såg sin chans:
den sjöng såsom aldrig förr.

Långt bort - i ett hus nånstans,
låstes en öppen dörr.

Och vinden blev plötsligt sval.

Man anade tidig höst.

Det regnade blad i dal.

Vart blad var en vissnad röst.

Så återstod tack och hej
och samling vid nästa pump.

En ros är en ros och ej
en platt och poänglös plump.

En ros har en märklig kraft.
Vem vet vad där innebos?

Men den miste den kraft den haft
när rörelsen bytte ros.

Stefan Demert

NÄR VI ÄR BARN

 NÄR VI ÄR BARN

När vi är barn

tycker vi om att ha hemligheter,
ibland ensamma,
ibland ihop med andra barn;
sällan inviger vi någon vuxen.
Vi leker och samtalar med väsen
som är lika verkliga för oss
som vänner och släktingar.

Vi bygger egna världar
och pratar högt med alla som befolkar dem.
Våra sinnen är öppna.

Vi känner ännu inte till de normer och de regler
som existerar i vuxen-världen.

För oss finns inga gränser;
världen är fantastisk.

Sakta, men alltför säkert, tränger sig,
armbågar sig vuxenvärlden in

genom alla våra öppna dörrar;

börjar möblera om, sätta upp persienner,
dra för gardiner och hänga upp
färdigmålade tavlor och tänkespråk.

Vi blir vattenkammade och upptuktade,
får lära oss bocka och niga

– inte med hjärtat, utan med kroppen.
Ett vakande öga hålls på vårt agerande;
när allt vårt motstånd är brutet
får vi beröm för att vi håller oss lugna och tysta.
Dörrar och fönster förseglas,

och endast några få ventiler lämnas öppna
för att vi ska överleva.

Så börjar det långsamma storknandet.
Våra osynliga vänner svävar bort,
och vi står kvar

i våra blyskor.

En människas största gåva till sig själv

– och även till andra -

är att aldrig låta barnet auktioneras ut,
bortslumpas på den fattigauktion

som alltid pågår

i det civiliserade konkurrenssamhället.
Vi säljer oss för billigt,
låter oss alltför lättvindigt
köpas upp och stöpas.

Stefan Demert