ANSVARSFÖRDELNING

När jag öppnar förstudörren 

slinker Svarta katten ut
och den Strimmiga in.

Sotis och Månstråle växlar plats

som om de jobbar i skift
med att ha uppsikt
över gården.

Stefan Demert

APANS ÖGON 

Det var många små burar.
I var och en en apa,

När kameran närmade sig den ena buren
slog apan ner sina ögonlock,

vände ryggen till
och tryckte sig in i ett hörn.

Den tittade ibland skrämt över axeln.

Så djupt skämdes den för vad den utsattes för,

Så rädd var den. Så blygdes den

för att vi överhuvudtaget såg på den,

Apornas ögon, Experimentapornas, larens,
makakens, gorillans, orangutangens,

0rangutangen, ”skogsmänniskan" som den kallats.

Dessa öppna blyga ögon.

Som om de ber om ursäkt för att de ser på oss.
Att de ser på världen.

Som om de urskuldar sig i vårt ställe.
Som om de skäms - för att vi har förlorat
förmågan att göra det.

De dömer oss inte.

De ber om ursäkt för - inför himlen och inför träden -
att vi inte riktigt förstår.

De tillhör utdöende arter.

Vid många av våra framtida bokslut ska de inte räknas in.

Men genom seklen ska de se på oss med sina öppna blyga ögon.

Stefan Demert

ARBETARBIET

Det har sina

sex veckor på sig
att få ihop
en halv tesked honung.

Längre
håller inte vingarna.

De slits ut
och biet somnar in
bland skuggorna i gräset.

Vad åtskiljer då
mig och arbetarbiet?

Jag lämnar ingen
honung efter mig.

Och jag kan inte

– hur gärna jag än vill -
landa på en blomma.

Dessutom är jag slav
under uppfattningen
att tid har med
ändlighet att göra.

Kunde jag, bleve jag
ett arbetarbi
på nektaruppdrag
i sommarängen.

Stefan Demert

ARKET

Det vita arkets magi.

Det obesudlade.

Den vita vidden av möjligheter.

Så fort några ord fästs på ett papper
borde snön falla och erbjuda
skrivaren, människan, vandraren
en ny obegränsad möjlighet.

När vi föds hamnar vi
på redan fullklottrade ark
där det är nästan omöjligt
att finna en tom yta.

Endast några få gånger under våra liv

når vi fram till att känna
harmoni, frid, frihet, balans, ro.

Det är stunder utan ord

där vi står mitt i oss själva och bara är
utan att sträva efter att vara.

Då hänger den stora klockans pendel orörlig.

Det vita arket täcker hela Skapelsen.

Det är samtidigt fullbordan och löfte.

Och gränslöst liv.

Stefan Demert

ARTFRÅGA

På Jorden finns det
enkommafem miljoner arter.

Jag tillhör en av dessa
men vet ännu inte vilken.

Förmodligen är jag
någon sorts nattfly.

På dagarna sitter jag
stilla med hopvikta, vita vingar

i ett vitt hörn

Där ingen kan se mig.

På natten kan det vara jag
som skymtar mellan stjärnorna
eller dricker ur grobladet.

Stefan Demert