VINTERTID

VINTERTID

Sneda skuggor skapas av den lågtstående solen:

en ärtstor sten får en skugga lång som en blyertspenna;
tallarna är tvåhundra meter - vi själva minst tjugo!

Det är dagarna före första frosten.

Kölden drämmer till mot solskivans gong-gong: Sista ronden!

Äppelträden tappar garden fullständigt,
äpplena faller och räknas ut ett efter ett.

Vi hinner inte mosa.
Vi hinner inte sylta.

Vi hinner inte safta.

Tiden rusar iväg som om den hade en tid att passa.

Vi ser inga änder längre vid sjön.

Brödbitarna sjunker oätna.

Men det känns att änderna blänger på oss,
misstroget, genom gul vass.

De sneda skuggorna övergår till mörker.

Vi hastar hemåt med kragarna uppfällda.

Nu ska bilderna av sommaren sorteras och sättas in i sitt sammanhangs album.

Snart är kölden här.

Men vetskapen om dess motsats bär oss genom mörka månader.

Snart står äppelträden med snö till knäna. Själen åker skidor,
bort från de insnöade boningarna
och de hotfulla istapparna.

Vi skyndar oss att hänga äpplen i decembergranarna.

Solfrukt - Levande ljus.

VISA I HÖSTARNAS DAL

VISA I HÖSTARNAS DAL

Jag skall binda en krans utav regnvåta blad
som vindarna hjälper mig leta.
Jag skall sänka den lätt, uti skymningens tid
kring din panna, den feberheta.

Jag skall föra försiktigt i händernas skål
en våg från den sovande viken.

Jag skall spänna en sträng mellan himmel och jord
och sjunga om sommarens riken.

Jag skall smida ett svärd utav kattguld och frost
när ängarna vilar i dimma.

Jag skall värna din ro från allt ont som till oss
vågar smyga i fridens timma.

Jag skall smida ett svärd. Jag skall binda en krans
så länge som ångest du känner.

Jag skall vaka vid bädden, i höstarnas dal
tills solen din rädsla förbränner.

VYKORTET

VYKORTET

Tigern på fotografiet
betraktar mig genom fotografen.
Om nu allt är en helhet:
har den en aning om att jag ser på den?

Och om den ar död:
vet den det i alla fall?
Ser den på mig just nu?
Förnimmer bordet jag sitter vid att jag är här?

Var finns fotografen?
Jens Wahlstedt.

Vet han om att jag just nu betraktar
en tiger genom hans optik?

Vad tänker tigern som med fast blick ser in i linsen?

Vad har den för språk
för vad den ser?

Vet den om att den är
mångfaldigad på ett vykort?
Att den färdas till platser
den aldrig varit på.

Att människor ser på den och tänker: En tiger - och läser kortets text
"Hej, hoppas du har det bra.
Här i Trollhättan har vi snö.”

Alla tänker förresten inte: En tiger.

En del tänker: En leopard. Andra: Ett lejon…
Nån dumskalle: En zebra.
Och nån ännu dummare: En igelkott.

Påverkar alla olika reaktioner
tigern på bilden?

Det finns ju inga avstånd. Sägs det.
Påverkar det fotografen?

Påverkar det här jag skriver
tigern jag tittar på?

Det känns tryggt att veta att ingen kan besvara mina frågor.

Hur kan jag tro mig veta det?

Det vet jag faktiskt inte.

VÅR!

VÅR!

När örats istapp glidit ner på halsen
och ingen frost i näsan återstår.

När ögonlocken kryper upp från kinden
och skägget trasslar som ett törnesnår.

När finkar rycker trådar ur kavajen och bygger boningar uti ditt hår.

När ölet har en smak av tussilago och lärkan lufsar lömsk i dina spår

- då är det vår!

Nu kliar varje gammal vaccinering
och skorpor täcker dina hjärtesår.
Se, rynkan bleknar mellan ögonbrynen,
på tungan smälter det en frusen tår.
Nu gjutes olja i maskineriet,
och säven stiger ifrån häl och tår.

Du tittar ut ifrån din gamla igloo
och undrar vad det är som försiggår
jo, det är vår.

Du slår en lustig volt i geggamojan
och hoppar härstvärs som ett nyklippt får.

Du kastar luvan i den strida Strömmen
och långkalsongen du av benet flår.

Du skrattar högt när du får se en sippa
och brummar hest när du får se ett lår.
Din värsta ovän kysser du på pannan,
och du är nästan lycklig där du går

- att det är vår.

VÅRAN SKYDDSÄNGEL

VÅRAN SKYDDSÄNGEL

Vi har en skyddsängel
som heter JAS 39 Gripen.

Gripen ur luften! Gripen ur luften! brukar jag skandera på mina massmöten.

Vi är generösa.
Vi vill att också andra ska känna sig trygga med våran skyddsängel.

Den kan patrullera och panga.

Den har gjort några oväntade voltar.
Då gick luften ur Gripen.
Då stockade sig försäljningsargumenten
i många halsar.

Barnsjukdomar, sa ingenjörerna.
Vi har dragit åt några skruvar.
Nu flyger den så fint.

Och piloterna har gått extra kvällskurser.

Så skaldar vi ändå till slut:
Du ängel, som oss trygghet ger,
bred dina gröna vingar ut
i vårat land - och helst i fler!

VÅREN

VÅREN

Mot ekroten svallar varje vår

vitsippornas vita skum
buret av gröna vågor.

Vi är delar av Skaparen.
Vi har regnat ner från kronan.

En dag säger någon:
Så underligt!
Eken bar vita blommor!
Det har jag aldrig sett förut -

Och någon ropar längre bort:
Kom och se!
Svalorna har kommit!

Fyllda av goda meddelanden
från söder.

VÅRENS LÄRKOR

VÅRENS LÄRKOR

Kvitterlek.
Hela himlen deltar.
Det är lärkorna över fälten.

"Är näktergalen kommen i Lund?”
undrar Karlfeldt från sin molntapp
över Färjestaden.

Bland vågblöta strandstenar
gnabbas och skränar måsarna.
Solen exploderar i vattnet!

Vad är en människas längtan värd?
Och hur många får följa sin längtan?

Låga dimmor på myren.
Näktergalen igen.
"En majnatts melodi har sprängt mitt bröst”,
viskar Gullberg från sjukhussängen.
”Det skulle vara lätt att dö i natt.”

Varför är allting på gränsen
till det outhärdliga.

Alla dessa sjunkna skepp.
Alla skatter i djupen.
Som tindrar för musslor och nejonögon.
Och för oss hemlösa som tror oss äga.

Ett stort tårfyllt öga följer vår väg.

Ännu ofödda barn trevar efter våra händer
för att få oss att sakta in och se dem.

Hela tiden lärkorna. Som ett tak av sång över oss.

Det måste vara vår…
Varför då dessa efterhängsna vinterkläder!
Usch varför har vår ande blivit instängd i en flaska?

Vi trevar längs glasväggen utan att lyfta blicken och upptäcka
att flaskan inte är försluten -
att vi kan se molnen passera där uppe.

Vi behöver bara v å g a se, våga stiga och återinta
den vidsträckthet vi kommer ifrån och färdas i.

Jublande kommer lärkorna att ta emot oss.
Vår efter vår.