LÅT OSS LETA BÄRNSTEN

LÅT OSS LETA BÄRNSTEN

Det finns ett bottenlöst hav av kunskap i världen,

som vi har vänt oss ifrån,
men som nu vänder sig till oss
och ber oss påbörja uppvaknandet,

det andliga mognandet, genomskådandet av Mayas slöjor.

Detta kunskapshav, denna ande, förser oss med knappnålar
med vilka vi kan sticka hål i illusionernas bubblor och ballonger.

Vi får inte avvisa denna gest, ty den är en kärlekshandling
som månar om vår utveckling mot större klarsyn.

Då säger någon: ”Vilken klarsyn? Varför belasta oss med något 

vi aldrig kan förstå? Vår verklighet rymmer mer än nog av
bekymmer, låt oss ta itu med dem istället!”
Men bekymren har uppstått ur bristen på klarsyn.

Insekten infattad i bärnsten
har färdats genom årtusendena och kan beses
av det tjugonde århundradets barn.
Insikten har färdats på samma sätt,
genom årmiljonerna.

Låt oss leta bärnsten.

Kådan ur det första trädet.

Trädet vid havet.

Stefan Demert

LÄNGS VÄGEN

LÄNGS VÄGEN

Grävling grävling på vägen där
säg mig grävling varthän det bär
Sjung för mig om den mörka tid

vi går till mötes, då kamp och strid
blir det enda som återstår

innan allting i djupet går

Hare hare säg vad du vet
du som dog med en hemlighet

om nånting som jag inte lärt
jag som håller det egna kärt
utan hänsyn till att det sker
brodermord i mitt grannkvarter

Räv o räv i en pöl av blod

lär oss allt som vi ej förstod
att vi bröt mot en helig lag

Natten råder. Vart gick du dag?
All balans är nu helt förstörd
Överkörare - överkörd

Stefan Demert

LÖVETS RESA

LÖVETS RESA

Mellan det vårligt späda björklövet
och det oktobergula
är endast en kort resa.

En frist i solen.

Men också det gula lövet gör en resa.

Lång och innerlig.

Stefan Demert

MAKTEN

MAKTEN

 

Makten är välutbildad, kan konsten att föra sig elegant och väl,

är välmodulerad, höjer inte rösten - inte ens under stark affektion

Den underbygger sitt tal med ett leende och verkar förtroendeingivande.

Det är maktens hantlangare som höjer rösten
och vidtar åtgärder i maktens intresse;

det är underhuggarna som ryter sina order till det lägsta skiktet
i maktens hierarki: gorillorna och bödlarna.

Makten själv höjer småleende glaset i salongerna - och konverserar,

samtidigt som den med skon, utan att någon märker det,
krossar och trampar in flugan i den persiske mattan.

Så länge makten kan betala sina underhuggare går den säker;
för att kunna betala måste makten ständigt söka mer makt.

I svarta, tunna portföljer bor maktens Ande

– tungt vägande papper - som likt anden i Aladdins lampa
alltid är beredd att utföra sin herres önskningar.

En ledargestalt blir sin egen motsats om han höjs över dem han ska leda.

Han ska verka, underifrån som bärare och lyftare.

Avslöja den ledare som förvandlar andra till bärare.

På betongen i en T-bane station har någon skrivit:
"Förtryck det som förtrycker dig!"

Vart leder det - ?

Endast till att en ny länk fogas till den kedja
som utgör vår gemensamma boja.

Försök i stället förstå det som förtrycker och attackera det
med välunderbyggd kunskap om dess rätta natur.

Avväpna makten, gör den maktlös genom att inte ge den näring.
Den är som bidrottningen: undersåtarnas omsorger håller henne vid liv,

Övergiven är hon hjälplös och berövad sin centrumposition.

Lyckas du förstå maktens natur, dess skenbara väsende,

kan du aldrig bli förtryckt - hur förtryckt du än blir.

Men var vaksam mot dig själv: när dina stövelskaft börjar växa,

när andra plötsligt går dina ärenden, då har du börjat lägga grunden
till en tyranni.

Stefan Demert

MEN SOM NÄR LÄPPAR

MEN SOM NÄR LÄPPAR

 

När den präglade cellens - alltets -

minsta beståndsdel blivit medveten 

är allt fullkomnat; cellen lever

som ett lysande väsen
som en pulserande spiral av kärlek.

Men som när läppar nuddar vid en kind

nuddar nu någon det lysande rummet med sin närhet,
viskar som i en öronsnäckas virvel
även om denna stunds förgänglighet.

Och som när ett öga tåras utav anblicken
av ett älskat väsens närhet
så tåras mörkret kring den ljusa cellen.

Och Den Som Intet Namn Äger
sluter barnet till sitt bröst
kramar det till stoft

låter allt som blev
bli eter

att än ett kosmos

må gapa i sitt rede dunlöst,
blint och hungrigt
med alla koder dolda
i ännu osynliga fjäderpennor
och vingspeglar.

Stefan Demert