DRÖMMEN

Ditt liv är en dröm.

Genomlyst, som ett blad på grenen
av något bortom träden.

Människan tror att hon är vaken, men hon sover.

När hon går till sängs byter hon bara
en sömn mot en annan.

Men i sömnen finns vakenhet: drömmen.

Liksom om dagen

de ögonblick och händelser hon minns
är vakna tillstånd.

Allt det glömda är sömn.

Vi glider ur dröm i dröm
ur dröm i dröm
genom en dimma av sömn.

Du är en dröm.

Drömd av dig själv.

Du finns inte, men en del av dig
som drömmer finns.

Den har alltid funnits.
Den delen fortsätter finnas
när du inte längre finns.

Ty du är inte den du tror dig vara,
du är någon annan.
Din sanna identitet kan inte ge sig tillkänna
förrän du förstått detta.

Du tror att du äger en identitet,
och du kämpar för att behålla den.

Den är din trygghet.

Den ger dig en roll, en plats i livet.

Men när du söker vem du egentligen är,
blir det en strid mellan din identitet, din roll
och din bräckliga trygghet.

Men något annat har till fullo ersatt allt detta,
något varom vi inte kan tala.

Ty i det huset talas inte vårt språk.

Den nya människan ska resa sig ur sanden,
stryka leran från händerna
och gnida jorden ur ögonen.

Hon ska väckas till klarhet om vem hon är.

Allt medan drömmen glider vidare,
nu bestänkt med en doftlös droppe insikt,
flyktig som daggkåpans vattenpärla.

Nattens offer till solen,
och himlens till natten återbördade gåva.

Stefan Demert

DRÖMMENS ANSIKTE

När människan sover är hon naken.

Hon kan inte bevaka sig själv.

Hon är försvarslös.

Den som betraktar en sovande människa
har all makt i världen.

Ändå, är det relativt sällan
någon slås ihjäl i sömnen.

Det finns en barnslig oskuld
i en sovandes ansikte.

Något som berör oss,
och som vi känner igen oss i.

Kanske ser vi också i den sovande
en annan människa än den vi ser på dagen.

När vi vaknar bryts oskulden.
Det utslätade barnansiktet
återtar sina skrynklor

och misstänksamma veck

– och ur denna underbara,
nakna varelse reser sig,
ibland, ett monster,

fyllt av illvilja;

en spekulerande, förslagen varelse,
redo för vilka missdåd som helst:

Attentatsmannen fortsätter
att planera sitt attentat.

Härföraren lägger upp strategin för anfallet,
och människor i allmänhet fortsätter

att stor- och småjäklas med varandra.

Och vi får aldrig veta
vad som skulle hända om vi alla
bar drömmens ansikte
med oss ut i vardagen.

Stefan Demert

DU

Människobarnet söker.

Hon vet inte vem hon är.

Hon söker ett svar långt borta
och undrar vart allting bär.

Hon grubblar i mörka nätter,
funderar i ljusa dar

och trevar med sina frågor
i en lövhög av gamla svar.

Men svaret du sökt finns här.

Svaret du sökt är nu.

Svaret du sökt är DU.

De talar om Paradiset,
om Himmelriket och Gud.

De talar om synd och straff
och denna guds stränga bud.

Men låt dig inte förledas
av hot och av fagert tal,
där gator av guld blir ställda
mot sten i vår jordedal.

Paradiset är här.

Paradiset är nu.

Paradiset är DU.

Stefan Demert

DU FÖDDES MED TUSEN MÖJLIGHETER

  

Du föddes med tusen möjligheter.

Du fick så småningom veta att det bara finns
ett fåtal möjligheter att välja mellan.

Och det accepterade du.

Du var fast.

Plötsligt var den öppna vida slätten
du ville rida över ända bort till horisonten
avdelad med stängsel av fållor och fack,
små rastgårdar och inhägnader.

Du var tvungen att stiga ner från din stolta springare
och börja leda den genom en labyrint.

Slätten syntes inte längre, mörkret föll
och plötsligt var hästen borta.
Och med den dina tusen möjligheter.

Nu återstod för dig att rota bland resterna
och finna något användbart
och något att döda tid med.

Men du glömmer aldrig känslan du hade
och de tusen möjligheterna.

Du rör dig oroligt i sömnen,
och ibland tycker du dig se den vida slätten
och du hör en häst i närheten.

En dag ska du levandegöra din egen bild.

En morgon strax innan ljuset, när en ny dag anas,
vaknar du och ser ut genom fönstret.
Du måste anstränga dig.
Du kisar och gnuggar ögonen.

Hjärtat bultar.

Där ute finns något du känner igen.

Som ser på dig med mörka ögon
och kastar lite med huvudet som om den sa:
"Vad väntar du på? Du ser ju att jag är sadlad! 
Vidsträcktheten väntar på oss."

Stefan Demert

DUNDER OCH BRAK

Hon slog mig med tungan.

Jag slog tillbaka.

Hon kastade det förflutna
som ett nät över mitt huvud.

Jag sprattlade och skrek

och bet i maskorna, ropade genom hålen, 

spottade och fräste.

Hon hällde en burk svart färg över mig;
jag tjöt och fäktade och slog

så att det stänkte på henne
- då klagade hon över fläckarna på sina kläder.

Och hämtade kökskniven.

Jag grep, genom nätet, en vas
och kastade den i ansiktet på henne.

Rosorna föll på mattan.

Hon jagade mig vrålande genom rummen.

Grannarna dunkade i väggar och tak.

Telefonen ringde i ett.

Hon slängde kniven, jag duckade,

den slant mot tinningen;
vild av hämndbegär kastade jag kaffepannan

– med en kall skvätt i - i ryggen på henne.

Hon slet ner en gardinstång
och stötte den i skrevet på mig.

Jag sparkade undan hennes ben
så att hon föll och slog hakan

i soffbordet, så tänderna knakade.

Hon grep den tunga askkoppen

– av känd formgivare -
och drämde till mig i knävecket.

Jag satte mig på henne

och bultade henne i huvudet
med en ljusstake av mässing

– en lysningspresent från moster Valborg.

Efteråt delade vi en flaska vin
och enades om att man aldrig

ska låta någon beröva en tilltron på

att man, trots allt, är en människa
vars bekantskap är värd att göra.

Vi hjälptes åt att röja upp.

Stefan Demert

DYGDEN PUNKTLIGHET

  

Den gula blomman "gotlandssolvändan"

– Fumana procumbens - tappar sina kronblad

efter att ha blommat endast några få timmar,
under en enda dag.

Detta visste vi.

Tjugo över elva skulle de falla.

Inget hände.

Vi såg undrande på varandra - men

femton sekunder senare - föll de.

Och den åttonde ängeln stötte i sin basun.

Stefan Demert