DUNDER OCH BRAK

Hon slog mig med tungan.

Jag slog tillbaka.

Hon kastade det förflutna
som ett nät över mitt huvud.

Jag sprattlade och skrek

och bet i maskorna, ropade genom hålen, 

spottade och fräste.

Hon hällde en burk svart färg över mig;
jag tjöt och fäktade och slog

så att det stänkte på henne
- då klagade hon över fläckarna på sina kläder.

Och hämtade kökskniven.

Jag grep, genom nätet, en vas
och kastade den i ansiktet på henne.

Rosorna föll på mattan.

Hon jagade mig vrålande genom rummen.

Grannarna dunkade i väggar och tak.

Telefonen ringde i ett.

Hon slängde kniven, jag duckade,

den slant mot tinningen;
vild av hämndbegär kastade jag kaffepannan

– med en kall skvätt i - i ryggen på henne.

Hon slet ner en gardinstång
och stötte den i skrevet på mig.

Jag sparkade undan hennes ben
så att hon föll och slog hakan

i soffbordet, så tänderna knakade.

Hon grep den tunga askkoppen

– av känd formgivare -
och drämde till mig i knävecket.

Jag satte mig på henne

och bultade henne i huvudet
med en ljusstake av mässing

– en lysningspresent från moster Valborg.

Efteråt delade vi en flaska vin
och enades om att man aldrig

ska låta någon beröva en tilltron på

att man, trots allt, är en människa
vars bekantskap är värd att göra.

Vi hjälptes åt att röja upp.

Stefan Demert