DRÖMMEN

Ditt liv är en dröm.

Genomlyst, som ett blad på grenen
av något bortom träden.

Människan tror att hon är vaken, men hon sover.

När hon går till sängs byter hon bara
en sömn mot en annan.

Men i sömnen finns vakenhet: drömmen.

Liksom om dagen

de ögonblick och händelser hon minns
är vakna tillstånd.

Allt det glömda är sömn.

Vi glider ur dröm i dröm
ur dröm i dröm
genom en dimma av sömn.

Du är en dröm.

Drömd av dig själv.

Du finns inte, men en del av dig
som drömmer finns.

Den har alltid funnits.
Den delen fortsätter finnas
när du inte längre finns.

Ty du är inte den du tror dig vara,
du är någon annan.
Din sanna identitet kan inte ge sig tillkänna
förrän du förstått detta.

Du tror att du äger en identitet,
och du kämpar för att behålla den.

Den är din trygghet.

Den ger dig en roll, en plats i livet.

Men när du söker vem du egentligen är,
blir det en strid mellan din identitet, din roll
och din bräckliga trygghet.

Men något annat har till fullo ersatt allt detta,
något varom vi inte kan tala.

Ty i det huset talas inte vårt språk.

Den nya människan ska resa sig ur sanden,
stryka leran från händerna
och gnida jorden ur ögonen.

Hon ska väckas till klarhet om vem hon är.

Allt medan drömmen glider vidare,
nu bestänkt med en doftlös droppe insikt,
flyktig som daggkåpans vattenpärla.

Nattens offer till solen,
och himlens till natten återbördade gåva.

Stefan Demert