PROGRAMLEDAREN

 PROGRAMLEDAREN

I TV nuförtiden

har en del programledare nån sorts stora kort
som dom håller i och sneglar på.

Man skulle kunna tro att korten hjälper dem
att memorera det som ska komma i programmet.

Men det är fel.

De håller i speglar som viskar till dem:

”Du är programledare.

 Du är programledare.
 Du är programledare.”

 Stefan Demert

PROV OCH PRÖVNING

PROV OCH PRÖVNING

I eftermiddag är det prov i matte, 

och jag kan undra hur det ska gå.
Jag sitter här med en kaffe latte
och jag har annat att tänka på.

Jag sitter här i ett gäng av tjejer
som om jag satt i en egen bur.

och jag kan höra hur någon säger:

Varför är Karin så jäkla sur?!

Jag jobbar extra i ICA-kassan
när skolans schema tillåter de'.

I går kom Ulrik och Jim och Hassan
och fråga' mig: Vill du hänga me'?

Dom körde liksom med flotta stilen

och jag var smickrad - de' klart jag var.

För Ulrik hade fått låna bilen
utav sin rike och snälle far.

Jag är så ensam och så besviken.
Vet inte vem jag får hjälp ifrån.
Min mamma sliter i ortsfabriken.
Min pappa lever långt härifrån.

Dom satte på mig i Citroengen
och satte av mig vid järnvägsbron.
Sen låg jag vaken i natt i sängen,
berövad glädjen och kärlekstron.

Jag skulle helst vilja få försvinna
och lämna platsen där jag nu bor.

Jag känner skam över att va' kvinna.
Tänk om jag också har blivit mor!

Och sorg och rädsla är allt jag känner

– och jag har ont där jag blev ett rov!

Har man egentligen några vänner?

Nu ska jag gå till mitt matteprov -

Stefan Demert

PULS

PULS

 

Pulsen..

Brahmas natt och dag.

Vilandet.

Uppvaknandet: Vem är jag?

Sökandet och

förverkligandet.

Tillbakagången.

Vilan.

Uppvaknandet: Vem är jag?

Sökandet och

förverkligandet.

Tillbakagången.

Vilan.

Pulsen.

Stefan Demert

PÅ BÅDA SIDOR DÖRREN

 PÅ BÅDA SIDOR DÖRREN

 

Jag skulle vilja säga er,
ni "galna mödrar" på Plaza de Mayo:
Ingen junta kan utplåna någon!
Era söner lever! Era män är än på vandring!

Ingen tröst skulle det ge er,
ni, galna mödrar på Plaza de Mayo,
i er förtvivlan. Ni, Argentinas samvete
bevakat av karabinjärer.

Ingen tröst.

Men en vetskap, ett vindskydd för hjärtat
när tårarna inte orkar längre,

när ögonen svullnat igen, halsen tjocknat
och solarplexus är urgröpt.

När all er kraft droppar
som missfall ur era sköten.
Ett vindskydd.
En vetskap.

Dörren har stängts emellan er,
men på båda sidor om den pågår livet.

Berätta för era plågoandar
att de har misslyckats

i sitt uppsåt att åtskilja er.

Berätta
att dörren är olåst
och att när de gläntar på den
ska de möta sina offer.

Levande.

Stefan Demert

PÅ GYCKLARSTRÅT

 PÅ GYCKLARSTRÅT

Den vita trumman och den svarta geten
är rekvisitan på min gycklarfärd.

Och trumman föreställer jordplaneten
och geten hotet mot vår vackra värld.

När bjällran pinglar och jag gal mot höjden
och geten stångar mot det gamla skinnet,
då märks bland folket ingen hejd på fröjden.
Då kan man undra vad de bär i sinnet.

De är för mig liksom en gammal gåta.
Och jag har inte något svar att ge.
De flabbar korkat när de borde gråta
och de blir rädda när de borde le.

Och när jag halkar kull i stadens lera
och sätter baken i en pöl med vatten,
då tjuter de och ropar: "Mera! Mera!"
och kastar silvermynt i gycklarhatten.

Min bjällra lyfter jag emot publiken

– den gåva som jag fått av Gud och Hin -
och spelar fåne mitt i all trafiken
och slår och hamrar på min mandolin.

Och geten stångar så att trumman spricker.
Si, världen rämnar! - tror ni någon klagar?
Man bara skrattar och slår upp och dricker,
för denna dag är blott en dag bland dagar.

Tja, ett tu tre blir man väl satt i stocken.

Den snor min bjällra och min mandolin.
De snor väl trumman min och getabocken.
Men de går bet när de ska sno mitt flin.

Jag har förstått att världen vill bedragas;
det kvittar lika - Sanning eller Sägen…

Jag lämnar staden när det börjar dagas
och traskar vidare på gycklarvägen.

Stefan Demert