PÅ GYCKLARSTRÅT

 PÅ GYCKLARSTRÅT

Den vita trumman och den svarta geten
är rekvisitan på min gycklarfärd.

Och trumman föreställer jordplaneten
och geten hotet mot vår vackra värld.

När bjällran pinglar och jag gal mot höjden
och geten stångar mot det gamla skinnet,
då märks bland folket ingen hejd på fröjden.
Då kan man undra vad de bär i sinnet.

De är för mig liksom en gammal gåta.
Och jag har inte något svar att ge.
De flabbar korkat när de borde gråta
och de blir rädda när de borde le.

Och när jag halkar kull i stadens lera
och sätter baken i en pöl med vatten,
då tjuter de och ropar: "Mera! Mera!"
och kastar silvermynt i gycklarhatten.

Min bjällra lyfter jag emot publiken

– den gåva som jag fått av Gud och Hin -
och spelar fåne mitt i all trafiken
och slår och hamrar på min mandolin.

Och geten stångar så att trumman spricker.
Si, världen rämnar! - tror ni någon klagar?
Man bara skrattar och slår upp och dricker,
för denna dag är blott en dag bland dagar.

Tja, ett tu tre blir man väl satt i stocken.

Den snor min bjällra och min mandolin.
De snor väl trumman min och getabocken.
Men de går bet när de ska sno mitt flin.

Jag har förstått att världen vill bedragas;
det kvittar lika - Sanning eller Sägen…

Jag lämnar staden när det börjar dagas
och traskar vidare på gycklarvägen.

Stefan Demert