01. Till Carina

 

Till Carina    

Jag blir glad varje gång jag får se Dig.
Det räcker för mig mer än väl.
Jag har ingenting annat att ge Dig
än en del av min eviga själ.
    Jag kan peka mot stjärnor som blänka
    och säga: ”Jag ger dig den där…”
    - men jag har ingenting annat att skänka
    än min närvaro just nu och här.

  Refräng:
  Vi möts och vi vandrar tillsammans en tid
  i en värld som är tidlös och ändlös och vid.
  Om det blir som jag önskar så möts vi igen,
  Du min allra som käraste vän.

Jag blir glad varje gång som jag känner
att Du smyger Din hand in i min.
Tänk om alla i världen var vänner
och den utstötte välkommen in.
    Om jag blundar en stund kan jag se dem,
    alla irrande ensamma bloss.
    Om jag kunde så skulle jag ge dem
    av den nåd som förunnades oss.

 --Refräng--

Jag blir glad varje gång som Du ser mig.
Säg mig: var ligger källan nånstans?
- för den blick som Du leende ger mig
verkar äldre än stjärnornas glans.
    Det finns något därinne som tindrar;
    Jag kan inte förstå vad det är,
    men det skänker mig tröst och det lindrar
    oavsett vart än vågorna bär.

-- Refräng--

Stefan Demert

02. DAGARNA

   DAGARNA 

Ta vara på dom dagar som du fått,

för snart har alla dessa dagar gått.

Men ta det lugnt, ha inte alltför brått.
Ta vara på dom dagar som du fått.

Köp en påse körsbär och en bok

och sätt dig vid ett träd - kanske en bok.
Läs och tänk och känn din ganska klok.
Köp en påse körsbär och en bok.

Se på alla dom som går förbi,
alla dessa jag som är ett vi.
Alla bär på drömmen att bli fri.
Se på alla dom som går förbi.

Det kan komma dagar som är kalla.
Låt ditt mynt i önskebrunnen falla.

Önska dig nånting som gäller alla.
Det kan komma dagar som är kalla.

Om du tycker tillvaron är tom,
om du tycker livet är en dom:
gå förbi ett fält med vallmoblom. 
Om du tycker tillvaron ar tom.

Om du tänker att du har fått nog

- var det tusen år sen sen du log:
vandra mycket sakta i en skog.
Om du tänker att du har fått nog.

Stanna där du är och se din kring.

Vrid dig runt och skåda livets ring.
Se leendet som bor i varje ting.
Stanna där du är och se dig kring.

Säkert kommer dagar som är fina.
Önskebrunnens vatten kan ej sina.
Önskemyntet kan ej sluta skina.

Säkert kommer dagar som är fina.

Stefan Demert  

03. SJÄLAGÖL

 

SJÄLAGÖL

Såsom doften från en mortel när man stöter rosmarin,
Så är doften från den barrstig där vi går eteriskt fin.
Vi har filtar och förplägnad, vi har lugna andetag.
Tusen ögonblick i tiden ska vi foga till en dag.
    Några myror springer före oss och barnen springer med.
    Det är sommartid i norden och det råder evig fred.
    Det finns ingen som är ledsen, det finns ingen som ska dö
    - och där borta mellan stammarna ses blänket av en sjö.

       Refräng:
      Jag ser bilden av en tjur i Altamira.
      Jag ser hjorten på en grottvägg i Lascaux.
      Jag ser tecknen över hällarna i Tanum.
      Det är främmande men välbekant ändå.
      Varje liv är likt en druva, och jag växer till ett vin.
      Alla skördar flyter samman  -  Altamira rosmarin.

Våra barn är inte våra, med de kommer genom oss.
Som vi själva är de gnistor ur ett mycket större bloss.
Det finns inte någon början, det finns inte något slut.
Många av oss som är här har redan varit här förut.
    Nedför stigens sista lutning studsar barnen som små föl.
    Det är rosmarin i luften – och där ligger Själagöl
    som ett öga mitt i skogen med en himmel ovanför
    som ger löfte om en dag där inga svala vindar stör.

    - Refräng -

Här finns inga demonstranter, ingenting är sönderbränt.
Några lata små familjer ligger spridda på en slänt.
Här finns inte några skjutna som blir slängda i en grop.
Själagöl har kallat samman oss till jubelsång och dop.
    Det är fjärran från all oro, från förslagenhet och svek,
    det är glitter utav röster, det är skratt och vattenlek.
    Flickan huttrar i sin handduk, blåa läppar, knotterskinn
    -  men vad gör det när hon tog sitt första simtag någonsin.

    - Refräng -

Solen vandrar över himlen. Klockan börjar gå mot fem.
Vår förplägnad är förtärd och det är dags att dra sig hem.
Vi har skakat våra filtar och lagt skräpet där man ska.
Tusen ögonblick i tiden blev tillsammans riktigt bra.
    Vi går sakta uppför stigen och jag vänder mig och ser
    Alla näckrosor i vattnet -  som om stjärnor fallit ner.
    Må de kloka klippa sönder alla bilder som vi har,
    när de väl förklarat världen – finns miraklen ändå kvar - !   

- Refräng -

Stefan Demert, vid en sjö i Blekinge

04. BARNET OCH BRUNNEN

     
    BARNET OCH BRUNNEN

Låt barnen ha sin barndom kvar.
Låt dem ha kvar sin lycka.
Varför ska vi förtrycka
det bästa som vi har?
Och lära dem att tycka
och värdera och stå i
och bli precis som vi.

Låt barnen ha sin barndom kvar.
Tids nog blir de förstörda.
Tids nog blir de förhörda

av oss som tror vi vet.

Tids nog lär vi nog mörda

deras lust och fantasi

så att de blir som vi.

Låt barnen ha sin barndom kvar. 

Låt dem få tid att leka.
Tids nog ska vi utpeka
vem som är bäst och sämst.

Tids nog ska de förneka
att de barnasinne bär.
Då blir de som vi är.

Låt barnen ha sin barndom kvar.
För snart är den försvunnen.

Den drunknar snart i brunnen

av plikt och diciplin.

Och aldrig blir den funnen
där den sjönk så klar och ny

i brunnens bottendy.

Låt barnet ha sin barndom kvar. 

Förläng den hela livet.
-Då blir det efterblivet,

hörs någon säga då.

Men nånstans står det skrivet
att det går en mänska väl
som har en barnasjäl. 

Stefan Demert

05. KLOCKOMSTÄLLARSÅNG

 

KLOCKOMSTÄLLARSÅNG

Vem vet om inte okunskapens dimma
ska lätta någon gång i framtiden.
Nationen vrider klockan fram en timme.
Nu blir det ljust på kvällarna igen.

Sen barnsben har vi lärt oss rabbla läxor
och böja oss för den och den och den.
Vi har gått kring i tunga vinterpjäxor
-      men nu ljusnar det mot kvällarna igen.

Refräng:  Nu ställer vi om klockorna och glömmer allt som hänt.
                För bofinken och livslusten har bägge återvänt.
                Ett hav av tussilago står och småler på en slänt,
               och hjärtat ställer dörrarna till kamrarna på glänt. 

Låt aldrig livet bli en gammal vana.
Det bor ett lyckligt barn i var och en.
Låt själen spela bus och åka kana.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

Befria alla tröga gamla tankar
som bor i hjärnans trasselsudd, och sen;
låt tungsinnet som härskar lätta ankar.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

        Refräng

Först när vi kan förstå att själva livet,
trots allt som sker, får kraft ur kärleken,
och att det av en nåd är mänskan givet,

-       då ljusnar det på kvällarna igen.

Allt svart är ej så svart som det befaras.
Det ingår som en del i helheten.
Tids nog så kommer allting att förklaras.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

      Refräng

Stefan Demert

06. OM ETTHUNDRA ÅR

 

OM ETTHUNDRA ÅR 

Om etthundra år, en dag som idag
med solsken och måsskri och vågskvalp och glitter
då finns inte du då finns inte jag.
Okända mänskor av främmande slag
går kring på den strand där vi sitter.

Om etthundra år har nätter och dar
fått tid att summera och sudda bland talen
- med själar som kommer och själar som far.
Men solen och glittret och stranden finns kvar.
Och tidvattnet leker med skalen.

Om etthundra år, en stund som den här.
då glädjen och sorgen förenats i friden
- går andra omkring på den plats där vi är.
Då har vi förlängesen glidit isär
och skingrats för vinden av tiden.

Om etthundra år då sitter ett par
och vilar som vi och ser ut över fjärden.
De trevar försiktigt bland frågor och svar
och undrar kanhända förstrött - hur det var
för etthundra år sen i världen.

En dag som idag, om etthundra år,
då finns inte någon som minns den här sången.
Men solen och glittret och havet består,
och varmvinden dansar med strandgräs och hår
och tidvattnet dansar med tången.  

Stefan Demert

 

 

  

07. MOT BRETAGNE

 

MOT BRETAGNE 

Vi bärs av en urgammal dyning
- att likna vid skaparens hand.
Vi går mot en rodnande gryning
och lä vid en grönskande strand.

Se stjärnorna lyser likt skatten
i himmelens svartblå schatull.
Vi går mot Bretagne genom natten
- för livets och vänskapens skull.

Och var och en bär vi på minnen
som satt djupa spår i vår själ,
men har vi blott barnsliga sinnen
så går allt i livet oss väl.

Och om vi än fråntages ratten
och fråntages sinnena fem:
vi går mot Bretagne genom natten
och färdas sen vidare hem.

Vårt liv liknas droppen i havet.
Jag tror det har mera att ge.
Att alla är delar i navet
på hjulet vi inte kan se.

På vaggande, väldiga vatten
vi går mot en avlägsen hamn.
Vi går mot Bretagne genom natten
i livets och vänskapens namn.

Stefan Demert, skriven på en segling med vännerna i laget Legion-67