VERSMAKAREN

Jag förstorar bagateller.

Minsta dun får största vikt.

Pyttesaker liksom sväller
tills de skymmer all min sikt.

Andras vånda föga gäller

– men mitt elände blir dikt.

Stefan Demert

VETANDETS VÄRLD

Radion mal sitt radiomjöl:

Solen är större än jorden.
Cancer är en sjukdom.

Vetandets värld växer så det knakar.

Experterna expedierar.
Docenterna docerar.

Professorerna poserar.
Svar idag utlovas.

Historikerna djupdyker i tidens brunn.
Lantmätarna mäter land.

Rymdens brus avlyssnas.

Datorerna jobbar som bäst med alla svar.

Äntligen är det bevisat:
Ande existerar inte!

Endast materia!

Vi behöver inte längre bekymra oss
om något utöver våra korta liv.

Vi kan tryggt fortsätta på den inslagna vägen

– bygga ut befästningssystemen
och stapla i hyllorna.

Den siste prästens ord ekar

i den tomma kyrkan;         
"I begynnelsen var
 DNA-molekylen…"

Men intellekt och kunskap
utan kärlek är intet.

Vetskap utan ande är intet.

Kärlek och ande heter de vingar
som bär Allmakten genom världen.

Stefan Demert

VI MÖTS PÅ UDDEN

Profeter knackar på din dörr
och lovar dig plats i himmelriket
om du bara gör si eller så.

Religionerna

skrämmer många människor till sig
och lika många ifrån sig.

De utnyttjar människans svagaste punkter:
dödsrädslan

skuldkänslan och straffrädslan
jagtänkandet

Dödsrädslan: Vad ska det bli av mig?

Skuldkänslan och straffrädslan:

Vad har jag gjort? Får jag sona?
Jagtänkandet: Inte vill du väl bli som henne eller honom?

Passa på innan det är för sent! Kom till oss!

Därför är det sunt att vara ateist,
såsom religionerna har förkvävt,
förföljt och fängslat.

Det är rätt att förneka gudomen
när den säljs
som enbart en sågklinga.

Den store skiljaren och avkaparen.

Guds tjänstemän
skjuter guden framför sig
malliga att känna
kvarterets starkaste grabb.

"På dom bara. Låt dom smaka ljungelden.
Låt dom känna din högerkrok. Räkna ut dom."

Så dömer människan sig själv och andra
till livstids fängelse och fruktan.

Vi lagstiftar, bildar församlingar
och lever som om vi vore först,
och ensamma, i kosmos.

Som om de mångmiljardåriga
kunskaperna inte fanns.
Som om ingen gjort erfarenheter före oss.

I ursprunget inryms inga religioner.
Inte heller jagtänkandet.

Som maskrosfjunet förs vi
av fina luftströmmar

åt olika håll,
men den största av vindar
ska blåsa oss mot samma äng.

Vi möts på udden, pilgrim!
Längst ut på trampolinen.

Stefan Demert

VID EN STRAND

Hunden springer på timglasranden.
Katten töjer på steget.

Syster letar bland sidenbanden
ivrigt efter sitt eget.

Musen flyter i vattentunnan,
liten och död och svullen.

Rönnen silar den starka sunnan.
Far gräver grav på kullen.

Tjärnen sväljer ett bortglömt öga.
Vinden sliter i tvätten.

Det snabba springer ikapp det tröga.
Molnen landar på slätten.

Vinden rycker i sura kläder.
Hunden håller balansen.

Havet höjer sig in mot städer
dolda i ögonfransen.

Sömnen rycker och drar i vakan.
Det hårda knäcker det spröda.

Mor förblöder på vita lakan
när hon ska till att föda.

Nu är tiden för sammankomster.
Tisteln söker en lilja.

Molnen vilar bland slättens blomster.
Hela sover med skilja.

Hunden väntar på timglasranden.
Katten dröjer med stegen.

Månen repar med klon i sanden,
inåtvänd och förtegen.

Tiden bygger med sköra tegel
boning åt mänskobarnen.

Litet skepp med ett litet segel
följer en bäck till kvarnen.

Glaset spricker i elva delar.
Pennan faller ur handen.

Hunden söker den dal som felar
utmed den mörka stranden.

Syster fäster ett band i håret.
Far har lagt mor i graven.

Den som räknar har räknat året
och varje våg på haven.

Hunden finner den del som fattas
gömd i en kopparpanna.

Gryning kommer, och månen mattas.
Klockan har slutat stanna.

Stefan Demert

VINDHJUL

VINDHJUL

Vem vet hur världen en gång blev till.

Vem vet hur världen ska sluta.
Men vinden blåser dit vinden vill
och kastar regn mot min ruta.

Den böjer träd och den lyfter tak
och välter båtar med vågen

och smyger sedan i sakta mak
och gör en rysning i rågen.
 

Jag ville vara som världens vind
och stryka ängar och kullar

och inte hejdas av mur och grind
och stängda portar och tullar,
och ha en stämpel i passet mitt,
en lustig stämpel som glänser,

som ger mig tillstånd att färdas fritt
högt över bommar och gränser.

En man har skrivit: "Det finns en dal
där alla vindar sig samla".
Där finns det vindar i tusental,
helt unga vindar och gamla.
En del har färdats så långt ifrån
att de har glömt vad de heter.
De kanske blåste en hel eon
på några fjärran planeter.

När världen gormar och gnyr och gal 

och skorrar otäckt och illa

i denna vindarnas egen dal

är allting alldeles stilla.

Ej minsta vind pust, ej minsta sus, 

ej minsta viskning kan höras.

Och om man tände ett litet ljus 

så skulle lågan ej röras.

Jag ville vara en väldig storm 

och känna frihet och styrka

och ej som nu vara stöpt i form 

och lyda lagar och kyrka.

Jag ville vina och böja träd 

och blåsa kårar på fjärden 

och vandra stilla i mogen säd 

och bära frön över världen.

Stefan Demert

VITTNEN

 

Vi var vittnen

Såg hur det gick till - precis

Såg ju krocken

och sprang dit - naturligtvis

Under bilen låg han svettig - blek
Usch, det trängde blod ur munnen

Hörde hur den stackars mannen - skrek

Sen kom ambulansen

Rädd, det var han

Rädd när han lag sträckt på båren

Mannens armar, stilla utmed låren

En utav oss bjöd en cigarrett

Böjde sig mot mannen ned

Vet ni vad han svara, rätt och slätt?

”Lämna mig i fred.”

Blyg, vad vet jag eller kanske han ej rökte

Sen så for de och polisen undersökte

Kommissarien

Jag är trött. Har stått - på tå

Är han död nu?

Tänk, så hastigt kan - det gå.

Fråga oss, vi kan förklara hur han låg
Fråga oss, vi ska besvara ty vi såg

Vi såg

Stefan Demert