VINDHJUL

VINDHJUL

Vem vet hur världen en gång blev till.

Vem vet hur världen ska sluta.
Men vinden blåser dit vinden vill
och kastar regn mot min ruta.

Den böjer träd och den lyfter tak
och välter båtar med vågen

och smyger sedan i sakta mak
och gör en rysning i rågen.
 

Jag ville vara som världens vind
och stryka ängar och kullar

och inte hejdas av mur och grind
och stängda portar och tullar,
och ha en stämpel i passet mitt,
en lustig stämpel som glänser,

som ger mig tillstånd att färdas fritt
högt över bommar och gränser.

En man har skrivit: "Det finns en dal
där alla vindar sig samla".
Där finns det vindar i tusental,
helt unga vindar och gamla.
En del har färdats så långt ifrån
att de har glömt vad de heter.
De kanske blåste en hel eon
på några fjärran planeter.

När världen gormar och gnyr och gal 

och skorrar otäckt och illa

i denna vindarnas egen dal

är allting alldeles stilla.

Ej minsta vind pust, ej minsta sus, 

ej minsta viskning kan höras.

Och om man tände ett litet ljus 

så skulle lågan ej röras.

Jag ville vara en väldig storm 

och känna frihet och styrka

och ej som nu vara stöpt i form 

och lyda lagar och kyrka.

Jag ville vina och böja träd 

och blåsa kårar på fjärden 

och vandra stilla i mogen säd 

och bära frön över världen.

Stefan Demert