MAGIPULERAREN

MAGIPULERAREN

Jag ser hans händer blixtra förbi där uppe.                                                           

Ser hur han palmerar korten och hur olikfärgade näsdukar och konstgjorda blommor trollas fram ur ”ingenting”.

Ser vad han döljer i ärmarna.

Hör publikens Ah! och Ooo!
Hör hans pladder.

Jag darrar. Förr av rädsla. Nu av vrede.

Jag är trött på hans konster.

Jag har genomskådat dem alla.

Jag skulle vilja avslöja honom inför publiken.
Få dem att bua och vissla och lämna lokalen.

Men vad förmår en kanin.

Nästa gång han griper efter mig, där jag sitter i hatten −
ska jag i alla fall försöka att bita honom i fingret.
Och hänga kvar. Vad som än händer.

Även om det blir mitt slut
kan det vara en början.

MAKTENS BONING

MAKTENS BONING

Ett kvasikomplex.

Förförare och förledare.

Vi är varken fågel, fisk eller mittemellan,
viskar det.
Men vi inbjuder alla
− ja nästan alla −
att leka "gömma nyckeln".

Det ingen får veta
är att ingen nyckel finns.

Jo, det finns en:
en liten gyllene som vandrar runt
mellan de närmaste.

Och som öppnar dörrar
som ingen annan ska få veta
att de finns.

MASSMEDIA

MASSMEDIA

Det verkar ibland som om massmedia bestämmer vad som händer,
vad livet består av,
vilka villkor som råder, o.s.v.

Allt som sker, stort och smått,
behandlas som nyheter,
det för stunden mest attraktiva och lockande.

Detta gör att mycket som är väsentligt och som vore värt att dröja vid
och utforska bara passerar,

skymtar och är borta.

Det är en sorts ständig lågprisutförsäljning
av olika delar av livet.
Ofta de smaskigaste och köttigaste delarna.

Mitt i detta larmande utbud
dalar det ned osynliga flygblad.

Jorden är täckt av dem.

MED MINA KLACKAR

MED MINA KLACKAR

Med mina klackar,
sade den grånade, argentinske mannen,

stampar jag i dansen in min kärlek
till danna underbara kvinna:
Moder Jord.

                                                                                                    

Hon som bär sina barn
ur mörkret in i ljuset
till en värld
där hennes vindar leker
i gungande lövkronor
− och som i skymningen
tar emot oss alla och sveper in oss
i sin gröna mantel.

MEDALJENS BAKSIDA

MEDALJENS BAKSIDA

Vad bryr sig Alexander Kovalovas mor om 

att hon får mottaga en postum medalj i guld
och en hälsning från presidenten.

Alexander är lika död för det.
Lika skjuten, lika begravd.

Nu ska hon, resten av sitt liv,
sitta gråtande framför sonens bild
och medaljen.

Att gå till historien som hjälte är inte ärofullt.

Armén av döda vinner inga segrar.

De lämnar bara efter sig ett stort antal skadskjutna anhöriga,
vilkas liv tappar mening och innebörd.

Men detta är de styrandes sätt att släta över sina misstag.

En medalj.

MEDSKAPARE

MEDSKAPARE

Varje Människa har sanningen inom sig själv.

Är då dessa sanningar identiska?

Nej, då skulle sanningen krympa
i stället för att ständigt vidgas och omsluta.

Det som åtskiljer oss är det som bär oss.
Sagornas antal känner ingen − men ingen av dem är osann.

Tillvaron är ett kosmos av berättelser.

Vi är medskapare.

Vi har själva en gång lagt grunden till allt detta, och vi ska själva en gång avsluta.
Det tomma fylls på med ord skrivna av oss alla.

Det oskrivna ligger alltid väntande på att skrivas
− och mitt i beckmörkret i det nedsläckta landet finns det alltid något rum där lampan brinner,
där orden fogas samman på det vita arket,
där känslan och tanken växer över tomheten.

MEDLÖP

MEDLÖP

Påpassning.

Anpassning − till systemet.

Inpassning − i kollektiviteten.

Avpassning − efter rådande normer.

Rikslikning. Likriktning.

Utjämning. Slätstrykning. Omboning.

Socker och vispgrädde i kaffet.

Ta en åsikt till.

Tankarna ska vara rosa i år.

Och det ska vara pressveck

på kalsongerna.

MEDVETANDE

MEDVETANDE

Vårt omedvetet medvetna,

det som står i ständig kontakt med planeten

− detta levande väsen −

är vårt starkaste medvetande.

Det arbetar vår vetskap

och medvetna påverkan förutan.

Sorterar. Kasserar. Tar till vara.

Detta vårt medvetna

ska vi en gång bli medvetna om.

Vägen dit

är både oframkomlig

och utstakad.

MIG LURAR DOM INTE

MIG LURAR DOM INTE

Gråvär.

Gråskalor.

Brunfläckar.

Gulrännor.

Blekblöta.

Snordropp

och vitlökskapslar.

Enomdan.

Novembernedan.

Kråkhimmel.

Resebyråarna

viftar med röda skynken

och gula drinkar

E viva !

och oceaner av blåvatten.

Men mig lurar dom inte.

Jag river almanacksblad

och väntar ut mörkdagarna.

Och sätter ett pappersparasoll

I bäsken.

MIMERS BRUNN

MIMERS BRUNN

Rädslan är ett brunnslock av sten.

Tungt av tidsåldrar. Omöjligt att rubba?

Det vakar över vattnet,

klara vattnet djupt där nere,

där Odens ena öga ligger.

Det sägs att Rädslan fruktar endast en sak:

det är de tiotusen fjärilarna.

Tiotusen fjärilar ska sätta sig

på det gamla brunnslocket.

De ska sticka in sina ben och spröt i

håligheter och gamla sprickor

− och på tecken från en amiral

ska de lyfta det väldiga, uråldriga locket

och bära det bort med ivriga vingslag.

Det sägs också att den dagen är långt borta

− men inte alltför fjärran.

Då klara vattnet djupt där nere

äntligen ska spegla himlen.

De som då lever under den

ska fylla sina skopor.

Och när locket är borta

ska fjärilarna åter samlas

för att fördela sommardagarna mellan sig.

MIN INRE KYRKA

MIN INRE KYRKA

Månens skära som en nagel över kyrkogården.

Jag går förbi de många gravarna med de små öarna av gräs
som lönnarna varligt lagt sina gula vantar på.

Förbi sneda stenar och rostiga kors med mina namn, 

uppför gångens grus mot porten.

Hit tränger inte rösterna från byn.

Här bakom denna klippta granhäck med sovande blåmesar 

vidtar min alldeles egna ensamhet.

Den har ingen annan med att göra.

Med skymningen i ryggen gläntar jag på porten och ser in på nackarna.

Där sitter alla mina liv.

Gående mellan bänkarna uppför mittgången som en brudgum och brud i ett

känner jag blickarna.

Nu kan jag inte längre fly.
Nu måste jag äntligen möta församlingen av mig själv och bli fråntagen
den ring jag burit.

Jag ser dem: barn och åldringar, ynglingar och män, flickor och kvinnor.

Så reser de sig tyst och smyger ut.

När alla skuggor lämnat templet och endast hjärtat ligger kvar på altaret
sänker sig himmelen ner genom blåmesens hätta.

Vinter och sommar kastar sig i varandras armar.

MIN PAPPA

MIN PAPPA

När man frågade honom vad han önskade sig
till julklapp eller till födelsedagen,
svarade han alltid: "Köp en flaska Aqua Vera”.

Råkade man ge honom ett betydligt dyrare
och finare rakvatten tackade han visserligen, men man förstod att man köpt något onödigt.

Så ser jag honom i urringad undertröja, som var nedstoppad i grå byxor

− baddande sitt nyrakade ansikte med Aqua Vera.
Vid spegeln stod rakborsten och raktvålen
och på väggen hängde strigeln.

Vem striglar idag sina rakblad?
Och vem − i denna uppsjö av herrdofter och förförarvatten − använder Aqua Vera?

Kanske någon enstaka ur gårdagens arbetarklass. Jo, jag vet EN: jag själv, för jag tyckte han luktade så gott, och så fick mamma alltid en rakpuss.

Var det vårljust eller sommar sjöng han när han rakade sig, eller citerade:

"Fågelpip och humlesurr utanför min farstudörr tjusar ljuvt mitt öronvax. Midsommarafton. Frukostdags.”

Jag har försökt få tag i dessa raders ursprung, men…

MINA VÄNNER FÅGLARNA

MINA VÄNNER FÅGLARNA

Jag säger dig

att så klok du är så kan du ägna hela resten av ditt liv åt…

…och du kommer ändå aldrig att förstå sångsvanarnas samtal eller ripans rop.

Men du nöjer dig inte med att aldrig förstå.

Du säger: Jag vet. Jag vet, jag vet.

I

Och dina ord dränks i åskans muller,

krossas av hagelkornen och bleknar bort

i midnattssolens envisa ljus.

Dvärgbjörken intill din sko vet mer.