STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Lavskrikan
i taigans tall
sitter stilla i snötyngd skog.
Det är trettio grader
kallt.
Under fjäderskruden
arbetar
lavskrikans centralvärmeverk.
Alldeles intill
bänder korsnäbben
försiktigt loss
frö efter frö
ur kottfjällens skydd.
Ungarna är nykläckta.
Det är trettio grader
kallt,
Det går åt
fyra tusen frön om dygnet
för att hålla familjen vid liv.
Självklar matematik för
en korsnäbb.
Stefan Demert
Jag glömde
mig själv - och det var bara min Längtan som talade.
Och när min Längtan talade förblev jag stum.
Aldrig hade jag hört sådana ord,
aldrig hade mitt öra förnummit sådan sång.
När min
längtan talade stillnade vinden i träden,
lade sig vattnen till vila;
denna Längtans röst fick allt att lystra,
ty alla som hörde den hade del i samma längtan.
Denna Längtans röst förenade det som var åtskilt.
För en stund fanns inte hatet i människans öga,
gadden i hennes mun eller kniven i hennes hand.
Jag lyssnade förstummad till min Längtans röst.
Den visste så väl vad jag ville, dess bärighet var så stark
att den trängde genom kroppar och murar.
Och då
förstod jag, att så länge vi binder och förkväver vår
allra innersta Längtan är vi osanna mot oss själva och världen.
Det finns en
styrka, en oerhörd kraft hos den människa
som tar sin Längtan på allvar,
som vågar spänna sin Längtan framför livsvagnen.
Den hästen kan vägen. Den hästen hittar hem.
Stefan Demert
Löven -
identiteterna
föll ett och ett,
varje särpräglat i färg och form.
Nu
– denna helt snöfria
juldag
bildar de en brungrå
massa på marken,
identiteter
uppgående i varandra,
konturlösa,
i upplösningstillstånd.
Snart
är den identitetslösa
myllan
identiteten.
Varje lövs gemensamma
ansikte.
Silkesvatten.
Sammetshimmel.
Sidentimman
innan gryningen.
Vinden dämpad
i en fjärran vik.
Morgonstjärnan ljusstark
över grankonturen.
Mås med tysta vingslag
över ytan bort.
Ryser till och går in
i stugdunklet.
På tok för vackert.
Sidentimman innan.
Då själen är en flik
av älvans slöja.
Stefan Demert
Det är på väg.
Det Okända.
Det som föddes bortom
stjärnorna
och som ännu inte hunnit fram till oss.
Men det färdas med god
fart.
När det når utkanten av
vårt vara
drar sig nebulosorna undan,
viker allt åt sidan
– och allt som Det Okända passerar
lyfts som på varma vågor
och slår följe.
Lagrar sig som stjärndamm
på en mantel.
I den framtid som är här
och nu
växer ditt segel
bidande alla resors
förebud:
den första kåren över ytan.
Misströsta inte.
Våd läggs till våd
söm till söm
på vår gemensamma
segelduk.
Stefan Demert
