måndag 27 april 2020

FJÄRRKONTROLL II


FJÄRRKONTROLL II


Så är det med oss
som har fjärrkontroll:
Vi söker egentligen
kanal noll.

Där råder tystnaden,
lugnet och friden.
Det är den som vi söker
hela tiden.

När den når oss, en gång,
via rymdparabollen
då kan vi äntligen
släppa kontrollen.


Stefan Demert

FLAMENCO

FLAMENCO


Nu ska allting bli glatt!
förkunnade general Franco
när han tog över makten i Spanien.
Han ville tysta flamencon.
Människan skulle inte längre sjunga
ur den fullhet varav hjärtat består.
Inte om sorg, vrede, svartsjuka,
hat, vemod, längtan, drömmar.
Nej, allt skulle bli lustigt i det nya Spanien.
Men inte ens en diktators många fingrar
räcker till för att täcka över
alla blödande sår,
som endast kan läkas av gitarren,
av sången och dansen.
Det var inte mycket han visste
om det folk han kallade sitt.
Nu är han borta.
Men flamencon föds varje dag.

Stefan Demert

FLAMENCOGITARRISTEN

FLAMENCOGITARRISTEN


Vet ni om att
Paco de Lucias händer
har levt bland lärkor och fjärilar
bland kolibrier och smattrande blad
med vindens virvlar i öknarnas sand
och uppe i blåsten bland örnarna
Och de har klättrat och känt på
de gamla olivträdens bark
fingrat på de djupt blå druvorna
och flyttat om bland stjärnorna
i avlägsna galaxer.
Gitarren är hans röst
men det är ur hjärta och händer
musiken finner sitt flöde
och frilägger alla de mångtusenåriga
ännu levande erfarenheterna
Se nu kommer han där borta på stranden
jonglerande med de lenslipade stenarna.
Hör nu blänker det till i havet!
Nu kommer vågorna -
Går smärtan före eller glädjen?
Ingen av dem. Allt sker samtidigt:
den seglande måsen
fjärilen i strandgräset
de låga buskarna
och de grubblande klipporna
som vänder sina rynkiga pannor
mot farleden
fyren på udden         
– och den ännu längre bort -         
knappt synliga båten,
djupgående längs horisontlinjen.

·   \:-
Havet hitom
och strängarnas vågor in mot land
– hör hur det blänker!

Stefan Demert

FLICKAN OCH FRAMTIDEN


FLICKAN OCH FRAMTIDEN


En flicka vill så gärna sjunga. Hon har alltid sjungit.
Så bra hon sjunger säger man i hennes omgivning.
Hon går sjungande genom barndomen.
Sången bär henne framåt, hon svävar nästan.
Hon har vingar, hon är såsom gjord av många fåglar.
Hennes älskvärdhet får blommorna att lyssna och träden att buga.
Hon öppnar människors öron, ögon och famnar.
Men ett orosmoln lägger sig till ro över hennes huvud.
Hon närmar sig tonåren.
Barnets omedelbarhet är nu inte lika självklar.
Hon är på väg att bli vuxen,
och de vuxna runt henne börjar förbereda henne för detta.
Att sjunga är inte lika självklart längre.
Glädjen är naggad i kanten, så också lusten.
Förväntningar och krav hopar sig som skuggor.
Hennes föräldrar vill så gärna att ”det ska gå bra för henne”.
”Vi måste tänka på din framtid” säger de
och lägger huvudena på sned.
”Vi vill bara ditt väl, lilla gumman.”
Hon klyvs nu mellan sin egen längtan
och föräldrarnas oro för hennes framtid.
"Jag vill sjunga” säger hon. "Det vet ni.”
"Jovisst, men det kan du ju inte leva av,
sjunga kan du ju göra ändå.”
Säger de - och månar och månar om henne.
Av kärlek, men också av rädsla.
Den rädsla de båda erfarit och blivit en del av.
Vart tog alla fåglarna vägen? Undrar blommorna.
Vad tyst det har blivit, viskar träden till varandra.
Var är den lilla flickan som gick här och sjöng
så gudavackert, så änglalikt, så jordefullt?
Och själva Skapelsen kan nu gå miste om ännu en
som skulle ha öppnat dörrar mellan hjärtan.
Sin egen framtid kommer hon att avgöra
i det skälvande nu då hon väljer väg.
Det blir en kamp mellan ett växande dåligt samvete
och hennes innersta längtan.
Det skymmer mellan skogens träd
och blommorna sluter sig för natten.
Morgondagen väntar i mörkret.


Stefan Demert

FLYFÄRDIGA

FLYFÄRDIGA


I det lätta snöfallet
har myskoxarna bildat ring
med de starkaste tjurarnas tunga huvuden
vända utåt mot vad som kan komma.
Kajan lägger huvudet på sned
och bligar misstänksamt på oss med skarpögat.

Kameleonten väntar på att få skjuta oss
i ryggen med klibbtungan;
bävern gnager på husknuten.
I dallerhettan i det gula gräset
står noshörningen som ett grått skåp
– väntande på flyttkarlarna.
Den ser dåligt, men falken läser obehindrat;
minsta tecken på de stora ytorna
registreras av falkögat: den ser tydligt
jeepen som närmar sig noshörningen
men koncentrerar sig själv på dvärgmusen,
den som flyr som en springande punkt där nere
för att slippa avsluta falkens mening –

Biffkons sista resa sker genom avloppstrumman.

Noshörningens horn är åtråvärt: det mals till pulver,
görs till ett potensstimulerande medel:
människan är rädd att inte kunna uppfylla världen.

Som en blodig, avhuggen elefantbete
hänger månen i nedan.
I en väskas form slår krokodilskinnet
mot mjuka mänskolåret.
Nu anar noshörningen faran
och rullar långsamt i gång.
Dammet från den och jeepen skymmer solen.

Stefan Demert