14. SVEAVÄG BLUES

 

SVEAVÄG BLUES

 

Ekot av skotten förtonar alltmer.
Men än kan det hända att nån lägger ner
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Alla tog miste och alla gick bet.
Vad som har hänt är det ingen som vet.
Det bara tros - Sveaväg blues.

Vittringen upphörde. lngen vet hur.
Alla fick snuva; det droppade ur
spårhundens nos - Sveaväg blues.

Rätt in i väggen gick stadens polis.
Spåren är borta och alla bevis
dom flög sin kos - Sveaväg blues.

"Varför ska jag taga vara på den
som är min broder?" - tycks gälla igen.
It's win or loose - Sveaväg blues.

Sanningen undkom, trots tusen förhör,
och på trottoaren förblöder och dör
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Stefan Demert

15. SÄTTPOTÄTEN

 

SÄTTPOTÄTEN

 

En grönskande björk, ett torp och en sjö. En humla mot köksgardin.
En yxa som blivit gammal och slö, och vemod i järnkaminen.
Så kommer en dag - så går det en dag, och själv är man snart försvunnen.
Men ved har jag så det räcker ett tag, och vatten det finns i brunnen.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Ett rött litet torp, en sjö och en björk. En fjäril bland rosentaggar.
En glänta intill en granskog så mörk, som infångar vind och vaggar.
Och bort blåser både människor och blad, och bort blåser mången blomma,
att lysa i någon avlägsen stad när byarna lämnas tomma.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Och årstider kommer, årstider går. Aprilsolen blottar sanden.
Och sångsvanen kommer åter i vår, och ropar en tid vid stranden.
En glittrande sjö, en björk och ett torp. En regnby som ryser viken.
En ovädershimmel, svart som en korp, och hästhov i alla diken. 

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Dom redskap jag har är bruna av rost, och rosten tog mina vänner.
I brevlådan ligger numera post, från såna jag inte känner.
men ändå så kan jag känna mig rik, när älgen går över tunet
och kvällssolen spiller guld i min vik, och lyser på maskrosfjunet.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Stefan Demert

 

16. RYMDGRUS

 

RYMDGRUS

 

Du står här och skådar hur skymningen skimrar,

hur stjärnorna tindrar och flämtar och flimrar.

Nådda av ingen men sedda av alla.

Tro bara inte att någon ska falla. 

Gå inte på den där gamla chimären;

stjärnfall är rymdgrus som nått atmosfären

och lyser ett ögonblick mitt i all svärta.

Så glöm den där önskningen – dold i ditt hjärta.

 

För ingen ska uppfylla den, ingen ömmar

för dig och ditt liv. Dina barnsliga drömmar,

ditt hopp och din längtan om alitings förening

är bara som gruset du ser utan mening. 

Här i vårt land är vi krasst rationella.

Det finns ingen mystisk och kärleksfull källa

att vända sig till där allting uppenbaras

och där alla frågor du bär kan besvaras.

 

Här lodar vi djup och här mäter vi längder.

Här väger vi tankar. Här väger vi mängder.

Vi följer med strikthet dom lagar som råder

i stramt matematiska formler och koder.

Vi kartlägger människan långt in i cellen

och räknar med att vi får svar innan kvällen.

Och när hon är kartlagd från hjässan till hälen

- då tänker vi avliva myten om själen.

 

Och sedan ska ande och gud tas av daga.

Ja, varenda berättelse, myt eller saga

som påstår att människan är något mera

än slumpartat iiv som förvandlas till lera.

Stjärnorna flämtar och flimrar och tindrar.

Önska dig gärna nånting, om det lindrar.

Men håll bara klart att det stjärnfall du följer

är grusglimtar bara som ingenting döljer.

Stefan Demert

 

17. STJÄRNKLART

 

STJÄRNKLART                                                                                                                                               

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I halvmörkret plitar jag ner med min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

När jag tittar rakt ovanför ser jag en stjärna
som kanske ej ens existerar i natt.
Och hur jag än plågar och frågar min hjärna 
kan jag inte begripa ett skvatt.

Jag är dum som ett spån på en grön liten ärta,
i utkanten av en gigantisk galax.
Men vill man ha svar får man fråga sitt hjärta
- och då kan ett svar komma strax.

För då kan jag känna att stjärnan är nära, 
att stjärnan är ögat och ögat är ljus.
Ej olik min nagel är nymånens skära,   
och världsalltet ryms i mitt hus.

Här sitter jag nu en förklädd gammal ängel,
i paradislunden en nåderik stund.
Och stockrosen blommar igen på sin stängel;
dess doft drar förbi en sekund.

Det är fjärde augusti, och stjärnklar är natten; 
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,   
har himmelen funnit ett daggkåpevatten   
att spegla sin vidsträckthet i.

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I nattmörkret lägger jag undan min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

Det är natt i augusti, men jag sitter oppe;   
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,
har himmelen funnit en daggkåpedroppe 
att spegla sin vidsträckthet i.

Stefan Demert

18. NOVEMBER -87

 

NOVEMBER -87   (till Cornelis)  

                    

Två änglar står i porten.
Nej, inte vara rädd  –
Den ena heter Nisse.
Den andra heter Fred.

De ropar uppåt trappan:
Det är dags att ge sig av.
I natt ska Djurgårdsfärjan
besegla stjärnehav.

Novemberregnet ryker
mot torn och kopparplåt.
Tre änglar går i gränden
mot Karons vita båt.

Du nödgas inte grubbla
på rim till nästa vers,
för Nisse har stekt strömming
och Fred har några bärs.

Uppå det stora havet
där stjärnan lyser klar
där seglar det en visa,
en stolt och osänkbar.

Och bortom horisonten
bakom en tunn gardin
invid den röda rosen
där väntar Ann-Katrin.

Stefan Demert

19. NÄCKROSEN

 

NÄCKROSEN 

Fast roten är fästad i slam, och den har sin stängel i dy,
den sträcker mot ljuset sin stam, och blir lik en ängel i sky.

Låt humlorna mumla i lönn. Ta av dina utgångna skor.
Kliv i. Vi ska ro över sjön, till viken där näckrosen bor.

Låt kaparna kapa sin ved, och skapa en värld som föröds.
Kliv i, vi ska färdas i fred, till viken där näckrosen föds. 

Nog sitter du fast i ditt slam. Nog har du din stängel i dyn.
Men mestadels b!änker det fram, att du är en ängel i skyn.

Låt brytarna bryta itu, och traska i avfall och skal
Kliv i, vi är bjudna just nu, till näckrosens årliga bal.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus, och lyser som näckrosen gör.

Nu lossnar din fastnade rot, och bottnarna släpper sitt tag.
Till vinge förvandlas din fot, och natten förvandlas till dag.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus – och lyser som näckrosen gör.

Stefan Demert