PANEL

 PANEL

Jag vill så gärna ingå i en panel i TV.

Så jag får möjlighet att sprida
min inre dynga offentligt.

Lägga fram min sak för allmänt beskådande.
Lufta mina ingrodda fördomar
och nedärvda begränsningar.

Fylla studion med ord som ska vidarebefordras
till rum där jag aldrig skulle sätta min fot.

Jag vill så gärna ge sken av
att jag är en sorts expert.

Det skulle stärka min självkänsla.
Och göra mamma glad.

Jag skulle kunna bli känd som den
som ofta ges plats i paneler.

Den man kallar på. Urgent!

Som man slår en pling till

och säger: Vi behöver några som kan
kommentera den senaste händelseutvecklingen.
Eller allsvenskan i fotboll.

Fint! Skönt att du ställer upp!
Naturligtvis, svarar jag, naturligtvis.

Och så sitter jag där, med mic i kragen
och ena armen lite vårdslöst på soffryggstödet
och den andra elegant vilande i knät.

Och när jag får ordet

– eller äskar det - ser jag stadigt och vant
in i rätt kamera och möter tusentals blickar
där ute i vardagsrummen.

Och jag känner hur tittare och lyssnare
darrar av förväntan

när jag med lugn röst inleder:
Min uppfattning är …

Eller när jag med pondus lutar mig fram
mot en meddebattör och säger:

Ja, det där får ju stå för dig,
men jag vill påstå att…

Stefan Demert

PEACE OF CAKE

PEACE OF CAKE

Var inte rädd.

Det kommer att ordna sig.
Vi behöver inte oroa oss.
Visst ser det mörkt ut
men Errol Flynn är på väg
med sina tappra sex hundra

och stupar de

så fyller John Wayne på
med nordstatskavalleriet
Anfallstrumpeten ljuder

och baneret smattrar i vinden
Det dammar om hovarna

och sablarna blixtrar i solen
Det kommer att ordna sig

Den fria nya världen
försvarar alltid överallt

den frihet som hotas

Fråga comancherna
Fråga vietnameserna

Stefan Demert

PLANETENS SÅNG

 PLANETENS SÅNG

 

   Hör opp! Din moder sjunger nu till dig för första gång

Jag har försökt förut men du har aldrig hört min sång

Du gick med blicken sänkt och du var döv för mina ord
Du var min gäst – med trodde att du ägde denna jord                    

Jag vill att du ska veta att din kropp är blott ett lån 
Jag gav den åt din ande, som är långväga ifrån

Du blev mitt stora sorgebarn, du blev min ögonsten
Och därför har jag lyft dig upp till trädets högsta gren

Nu vill jag - när du vandrar – att din varsamhet är stor
Ty om du skadar någonting så skadar du din mor

Gå varligt genom gräset som jag lägger för din fot
Det minsta liv du möter har en orsak och en rot

Så har ditt liv en orsak och en mening och ett skäl
om än du fötts till konung eller om du fötts till träl

Och när du går längs havets strand och tar en näve sand
Så är det mig, din moder, som du silar i din hand

Du avgör själv om porten ska stå öppen eller stängd
Det du ger mig ger jag igen av samma mått och mängd

  Nu färdas vi tillsammans i oändlighetens sal
  Du är mitt barn och lyser som en lilja i min dal 

  Stefan Demert, till vännen Sid Jansson        

POETEN

POETEN

Han var poet.

En källarbohem som skrev poem
med en skrovlig vägg som skrivunderlägg.
Han rökte cigarretter,
som han lånade. Han hånade
terziner och sonetter.

Han sa bland annat:

”Jag är förbannat missförstådd

Jag är kungen av spader, dödens färg.

Skönhetens fader, sorgens son.

En ynklig dvärg. Ett hyvelspån”

Han brottades med orden.
Han skrev och slet,

Han skrev om ensamhet.
Han skrev om människan och jorden.

Han var fattig och mager och föga fager.

Han fick försaka.

Var dag
fick han dikter tillbaka från bokförlag.

Han tog det hårt, blev blek och sjuk
och frättes svårt av spritmissbruk.

Han var poet.

Han var fattig och mager.
Men!
han skrev en schlager.

Nu sitter han inte och glor

i det blå.

Han dricker champagne ur skor.

Nu krokar han arm med blondiner
och röker cigarr och skiner.

Stefan Demert

PRINSESSAN OCH DRAKEN

PRINSESSAN OCH DRAKEN

Prinsessan väntar i drakens slott
på den ljuva befrielsens sötma,
men många år har nu redan gått

och prinsen tycks inte ha särskilt brått
och draken har börjat att tröttna.

Hon lyssnar efter en fåles gnägg
och väntar att ljudet av hovar
skall eka upp emot slottets vägg

där draken traskar med gikt och skägg
i gamla och invanda lovar.

Hon knäpper sorgsen sin harposträng
de sånger hon spelat till leda

och drömmer om att i silkessäng
få krypa ner med en vacker dräng
och glömma all gråt och sveda.

Hon ser åt väst och hon ser åt öst,
hon ser över berg och dalar.

Med kutig rygg och med slaka bröst
hon traskar runt på sin ålders höst
och huttrar i drakens salar.

Och draken ser man runt slottet gå
och sucka så tröstlöst och pinat.
Spruta eld kan han ej förmå,

hans klor är slöa, hans ragg är grå
och elakheten har sinat.

Snart ligger draken till hälften död
och rosslar och ligger om vatten.

Prinsessan är nu hans enda stöd,
hon hjälper draken i drakens nöd
och vakar långt in på natten.

Och när så draken är död och spak,
då stänger hon till varje lucka
och går sen in i sitt sovgemak

och lämnar världen så stel och rak,
en gammal och ensam nucka.

Men var är prinsen med svärd och mod?

Jo, han strunta i saga och sägen.

Han tog sig en piga så trind och god,

så slapp han att ödsla båd' svett och blod
på drakar som spärrar vägen.

Stefan Demert